I'm From Barcelona är ett band jag aldrig riktigt engagerat mig i. De har funnits där i iPoden och jag kan sjunga med i deras allra trallvänligaste låtar men de har aldrig riktigt berört. Igår, i ca en timma på Concorde 2, var de det viktigaste bandet i världen. Det var ett scenframträdande som ställer det mesta jag har sett i skuggan och när sångaren stagedivade (varför är det så coolt?) i slutet så var han bara kung. Dessutom hade de en gitarrist som på alla sätt liknade Keith i The Office. Efter det blir musiken liksom bara en bonus.
Efter konserten drog vi till en ställe där man, med hjälp av sin iPod, vara dj själv. Jag och Filip var glada och nervösa som små pojkar och vi tänkte i flera vändor på vilka låtar man skulle satsa på. Skulle man satsa på enkla klassiker som alla kunde och gillade eller skulle man sträva efter credden av att spela något som få känner till men alla ändå tycker om? Vi kom fram till att det viktigaste var att det var dansant. Vi fick spela tre låtar. "Tribulations" med LCD Soundsystem, "Last Nite" med The Strokes och "Tell No One About Tonight" med Le Sport fastnade vi tillslut för. Alla dansade och det var en mäktig känsla och en jävligt kul grej.
Kvällen slutade dock inte där. Runt klockan ett så begav vi oss till Oceana, ett ställe som är lätt att tycka illa om. Det är lite för mycket avenyn, lite för mycket dryga vakter, lite för korta kjolar och lite för lite hjärta. Jag kom in till tonerna av typ den där gamla Teenage Dirtbag-låten som var hemsk redan när man var liten och tänkte; var har jag hamnat? Kvällen räddades dock av att jag och Sebastian spenderade den sista timman åt en fullständigt vansinnigt rolig dans som egentligen inte kan beskrivas i ord. Jag kan nöja mig med att man formar en snabel med armen och gungar lite och att man ser helt intelligensbefriad ut. Så där stod vi alltså, två fullständiga idioter och gjorde snabeldansen. Tjejerna med för korta kjolar kunde inte tro sina ögon.
torsdag 27 november 2008
söndag 23 november 2008
Happiness is only real when shared
Igår blev det tillslut filmkväll och vi såg på Into the Wild. En fantastisk film som handlar om vad man värdesätter i livet, vad som verkligen är viktigt. Jag skulle egentligen vilja skriva mer om den men det skulle vara svårt utan att avslöja slutet för er som inte sett den. Se den istället.
lördag 22 november 2008
Tick tack
Det börjar närma sig. Den 16 december åker jag hem och det är med mycket vemod jag hela tiden hittar små tecken och signaler som vittnar om hur kort det faktiskt är kvar. När tandkrämen är slut köper jag inte den stora tuben för jag vet att jag ändå inte kommer göra slut på den och det är faktistk med blandade känslor jag konstaterar att vi nu bara har två prov i skolan kvar.
Nu får jag hejda mig innan det här inlägget halkar in på någon sorts sammanfattning om tiden här. Det skulle kännas sorgligt och märkligt eftersom det trots allt nästan är en månad kvar men jag kan nöja mig med att konstatera att tiden här har varit, är och kommer förhoppningsvis att vara jättebra. Jag rekommenderar verkligen folk som är intresserade att åka hit och läsa engelska. Snart kan det vara för sent också. Göteborgs Universitet funderar på att lägga ner kursen på grund av pengabrist och det skulle nog göra världen lite fattigare.
Nu ska vi tänka på roligare saker. Som att spela fotboll i vintersolen och sedan kolla på Aston Villa - Man U med god mat och dryck och en gött gäng som tillbehör! Och vad vet jag? Kanske ett kändisquiz i halvtid?
Nu får jag hejda mig innan det här inlägget halkar in på någon sorts sammanfattning om tiden här. Det skulle kännas sorgligt och märkligt eftersom det trots allt nästan är en månad kvar men jag kan nöja mig med att konstatera att tiden här har varit, är och kommer förhoppningsvis att vara jättebra. Jag rekommenderar verkligen folk som är intresserade att åka hit och läsa engelska. Snart kan det vara för sent också. Göteborgs Universitet funderar på att lägga ner kursen på grund av pengabrist och det skulle nog göra världen lite fattigare.
Nu ska vi tänka på roligare saker. Som att spela fotboll i vintersolen och sedan kolla på Aston Villa - Man U med god mat och dryck och en gött gäng som tillbehör! Och vad vet jag? Kanske ett kändisquiz i halvtid?
onsdag 19 november 2008
Glada tider med Top 50: Sexiest Men
Efter några veckor av hårt studerande har vi nu en avslutande slapp period framför oss. Det är en omställning, en skön omställning. På onsdagar, som idag, har vi alltid varit lediga men de två senaste onsdagarna har spoilerats av diverse skoluppgifter och annat trams. Idag är jag helt ledig. Imorgon också. Glada tider.
Igår spelades den näst sista matchen i Art Loving Prime Ministers historia. Det blev en svidande 1-0 förlust där det insläppta målet kom från en ytterst tveksamt dömd frispark. Vi spelade riktigt bra och trots brist på mål framåt så var det den roligaste matchen hittills. Vi var också värda att vinna enligt deras kapten som nästan ursäktade sig lite över de tre poängen.
På kvällen drog jag, Filip, Butler och Erik till den lokala puben (eller den och den, det finns fera pubar på varje gata så en av de lokala) och spelade ett, av Filip och Butler tidigare upptäckt, kändisquizspel. Som med alla bra spel hade det för invecklade regler för att förklaras här men det gick ut på att man skulle gissa kändisansikten och namn under olika kategorier. Det var vansinnigt roligt och vips hade det gått över två timmar. Vi utgjorde ett utomordentligt välkomponerat lag då Filip var en klippa på "Rock Stars", Butler kunde alla "Tennis Stars" och jag hade bra koll på "Actors". Vi alla tre verkade också ha en fallenhet för kategorin "Top 50: Sexiest Men"... (just det, Erik kunde inga kändisar men var bra på att hitta bonusar och köpa chips i baren)
Ikväll är det konsert igen! The Airborn Toxic Event spelar och det ser jag verkligen fram emot. Har fått deras enda album (alltså i iPodform) av Filip och lyssnat igenom det den senaste veckan. Ett jättebra album och det kan nog bli en grym spelning. Lite smakprov för er kära läsare:
http://www.youtube.com/watch?v=ch1deS_6J18 och http://www.youtube.com/watch?v=ZJi2z3tGKIg
Och titta där, solen skiner! Glada tider som sagt.
Igår spelades den näst sista matchen i Art Loving Prime Ministers historia. Det blev en svidande 1-0 förlust där det insläppta målet kom från en ytterst tveksamt dömd frispark. Vi spelade riktigt bra och trots brist på mål framåt så var det den roligaste matchen hittills. Vi var också värda att vinna enligt deras kapten som nästan ursäktade sig lite över de tre poängen.
På kvällen drog jag, Filip, Butler och Erik till den lokala puben (eller den och den, det finns fera pubar på varje gata så en av de lokala) och spelade ett, av Filip och Butler tidigare upptäckt, kändisquizspel. Som med alla bra spel hade det för invecklade regler för att förklaras här men det gick ut på att man skulle gissa kändisansikten och namn under olika kategorier. Det var vansinnigt roligt och vips hade det gått över två timmar. Vi utgjorde ett utomordentligt välkomponerat lag då Filip var en klippa på "Rock Stars", Butler kunde alla "Tennis Stars" och jag hade bra koll på "Actors". Vi alla tre verkade också ha en fallenhet för kategorin "Top 50: Sexiest Men"... (just det, Erik kunde inga kändisar men var bra på att hitta bonusar och köpa chips i baren)
Ikväll är det konsert igen! The Airborn Toxic Event spelar och det ser jag verkligen fram emot. Har fått deras enda album (alltså i iPodform) av Filip och lyssnat igenom det den senaste veckan. Ett jättebra album och det kan nog bli en grym spelning. Lite smakprov för er kära läsare:
http://www.youtube.com/watch?v=ch1deS_6J18 och http://www.youtube.com/watch?v=ZJi2z3tGKIg
Och titta där, solen skiner! Glada tider som sagt.
söndag 16 november 2008
Rutiner - Schmutiner
Jag var på ARC igår, sedan efterfest på Miami. Somnade runt 06:00 och har cirka 4 timmars sömn i kroppen. Bara som en kontrast till föregående inlägg.
fredag 14 november 2008
Festa - Schmesta
Två tentor på två dagar är nu avklarade och jag tror att jag klarade mig bra på båda. Något annat hade känts surt med tanke på den tid jag har lagt ner men det känns ändå väldigt skönt. Så nu ska det firas med...rutiner!
Vad ni som lägger upp erat pluggande smart (eller inte pluggar alls) inte förstår är att när man försöker trycka in allting på en vecka så lever man lite rockstjärneliv. Vanliga saker som hälsa, träning och sömn bekommer en inte särskilt mycket när man spenderar en hel dag på biblioteket. Kostcirkeln är lungefär lika aktuell som dinosaurien. Rummet ser ut som fan, håret är fett och mysbyxorna är på i skrivande stund och jag har precis ätit upp min färdigportionerade micromat.
Därför ska det bli skönt att, från och med imorgon, komma in i någon form av struktur igen. Kankse äta en tomat här, ta en löprunda där och kanske till och med dra en sväng med dammsugaren. Framförallt ska det bli skönt att inte oroa sig över grammatikprov.
Giddy up!
Vad ni som lägger upp erat pluggande smart (eller inte pluggar alls) inte förstår är att när man försöker trycka in allting på en vecka så lever man lite rockstjärneliv. Vanliga saker som hälsa, träning och sömn bekommer en inte särskilt mycket när man spenderar en hel dag på biblioteket. Kostcirkeln är lungefär lika aktuell som dinosaurien. Rummet ser ut som fan, håret är fett och mysbyxorna är på i skrivande stund och jag har precis ätit upp min färdigportionerade micromat.
Därför ska det bli skönt att, från och med imorgon, komma in i någon form av struktur igen. Kankse äta en tomat här, ta en löprunda där och kanske till och med dra en sväng med dammsugaren. Framförallt ska det bli skönt att inte oroa sig över grammatikprov.
Giddy up!
onsdag 12 november 2008
Att glömma conjuction för ett litet tag
Imorgon är det grammatikprov. De senaste dagarna har bestått av plugg, plugg, sockerpauser, allmänt flum (höga på socker och kaffe), plugg och lite mer plugg. Igår var jag på skolbiblioteket i 11 timmar och ungefär lika länge dagen innan. Därför var det så vansinnigt skönt att gå på Okkervil River ikväll, kvällen före provet, och för en och en halv timma glömma allt om conjuctions och reflexiva pronomen. Man får hoppas att det kommer tillbaka i morgon bitti.
Konserten var lysande. Bandet har inte en dålig låt och sångaren sjöng faktiskt bättre live än vad han gör i studion. De öppnade med balladen A Girl In Port och jag föredrar egentligen när band kickar igång med en fartfylld låt men den låten får spelas när den vill. Finast var annars Blue Tulip och bäst var Lost Coastlines eller For Real.
Så nu ska jag tagga till inför morgondagen. Försöka hitta alla borttappade hjärnceller och låta dem spela fritt. Det kan gå hur som helst men jag har i alla fall gjort mitt bästa.
Konserten var lysande. Bandet har inte en dålig låt och sångaren sjöng faktiskt bättre live än vad han gör i studion. De öppnade med balladen A Girl In Port och jag föredrar egentligen när band kickar igång med en fartfylld låt men den låten får spelas när den vill. Finast var annars Blue Tulip och bäst var Lost Coastlines eller For Real.
Så nu ska jag tagga till inför morgondagen. Försöka hitta alla borttappade hjärnceller och låta dem spela fritt. Det kan gå hur som helst men jag har i alla fall gjort mitt bästa.
söndag 9 november 2008
Grattis!
Grattis på Fars Dag farsgubben! Du tillägnas bloggens allra första bild.
Jag och folk i allmänhet är för dåliga på att läsa och kommentera din blogg som är så fantastisk cool i all sin ocoolhet. Här kommer lite promoting: http://www.36606karlsson.blogspot.com/
Ha det så bra och så ses vi till jul!
Kram
lördag 8 november 2008
En bra vecka
Jag skrev förra veckan om mitt intåg genom helvetets portar. Jag trodde att veckans grammatikplugg skulle ligga som en ryggsäck med sten över ryggen och roliga händelser skulle kunna räknas på ena handen.
Har jag pluggat mer denna vecka än någon annan vecka i mitt liv? JA
Har jag haft det tråkigt? NEJ
Tvärtom faktiskt. Det här har varit den kanske roligaste veckan hittills här i Brighton och då är det bara lördag morgon.
I tisdags skulle det valvakas. Jag Erik, Marie och Cecilia slog oss ner i våran soffa och försökte som bäst hålla oss vakna. Hotelser om att tandkräm skulle användas på den som somnar först avskräckte ganska bra. Vi lyckades alla hålla oss vakna tills det var klart vem som vann och sedan var det bara väntan på det viktigaste - Obamas tal till nationen, till världen. Han klev in på scenen, började tala med sin starka stämma och några minuter senare vaknade jag av att Cecilia utbrister " Vilket bra tal!". Lite antiklimax att somna under det man har hållit sig vaken för men vi hade i alla fall vansinnigt trevligt.
Veckan fortsatte med mycket plugg i biblioteket. Det kanske inte låter som julafton men vi är ett stort gäng som är i samma sits och det är väldigt mycket roligare att plugga tillsammans med andra. I torsdags var vi fem stycken som satt i biblioteket med lite för hög ljudnivå. Och sedan känner man sig duktig efteråt också.
Veckans höjdpunkt var ändå igår när det vankades Silent Disco på Concorde 2. Silent Disco har behandlats tidigare i bloggen men det går i alla fall ut på att alla får sina egna hörlurar. Det finns två kanaler i hörlurna så man måste synka med dem man dansar med. Ett finger i luften betyder kanal 1, två fingrar i luften betyder kanal 2. Eller än roligare blir det om man dansar bredvid någon vars dans viskar om hård house och lite för mycket extacy, medan man själv dansar till "Hit Me Baby One More Time" (ja den spelades till kvällens högsta jubel, alla kunde texten). I alla fall var det en oerhört rolig kväll, ändå från förfesten hos Britta med Vengaboys, tills det att den holländska, vansinnigt kåta dj:n, för sista gången av många sa " I get to play one last song!"
Nu ska jag till puben och se på Arsenal - Man U. Den här veckan blir bara bättre och bättre.
Tack till: Malin, för att hon visste att Vengaboys stavas med s och inte z och för att hon visste vad Britney Spears första hit hette. Det kallar jag kunskap!
Har jag pluggat mer denna vecka än någon annan vecka i mitt liv? JA
Har jag haft det tråkigt? NEJ
Tvärtom faktiskt. Det här har varit den kanske roligaste veckan hittills här i Brighton och då är det bara lördag morgon.
I tisdags skulle det valvakas. Jag Erik, Marie och Cecilia slog oss ner i våran soffa och försökte som bäst hålla oss vakna. Hotelser om att tandkräm skulle användas på den som somnar först avskräckte ganska bra. Vi lyckades alla hålla oss vakna tills det var klart vem som vann och sedan var det bara väntan på det viktigaste - Obamas tal till nationen, till världen. Han klev in på scenen, började tala med sin starka stämma och några minuter senare vaknade jag av att Cecilia utbrister " Vilket bra tal!". Lite antiklimax att somna under det man har hållit sig vaken för men vi hade i alla fall vansinnigt trevligt.
Veckan fortsatte med mycket plugg i biblioteket. Det kanske inte låter som julafton men vi är ett stort gäng som är i samma sits och det är väldigt mycket roligare att plugga tillsammans med andra. I torsdags var vi fem stycken som satt i biblioteket med lite för hög ljudnivå. Och sedan känner man sig duktig efteråt också.
Veckans höjdpunkt var ändå igår när det vankades Silent Disco på Concorde 2. Silent Disco har behandlats tidigare i bloggen men det går i alla fall ut på att alla får sina egna hörlurar. Det finns två kanaler i hörlurna så man måste synka med dem man dansar med. Ett finger i luften betyder kanal 1, två fingrar i luften betyder kanal 2. Eller än roligare blir det om man dansar bredvid någon vars dans viskar om hård house och lite för mycket extacy, medan man själv dansar till "Hit Me Baby One More Time" (ja den spelades till kvällens högsta jubel, alla kunde texten). I alla fall var det en oerhört rolig kväll, ändå från förfesten hos Britta med Vengaboys, tills det att den holländska, vansinnigt kåta dj:n, för sista gången av många sa " I get to play one last song!"
Nu ska jag till puben och se på Arsenal - Man U. Den här veckan blir bara bättre och bättre.
Tack till: Malin, för att hon visste att Vengaboys stavas med s och inte z och för att hon visste vad Britney Spears första hit hette. Det kallar jag kunskap!
söndag 2 november 2008
Ett kravlöst umgänge
Olle (borsan) och Erik (kusinen) var här i helgen. En resumé:
De kom fram till Brighton sent på torsdagskvällen och trötta efter resan blev det inte mycket mer än att säga hej och gå och lägga sig. På fredagen begav vi oss ganska tidigt till universitet då jag hade lite inlämningar att lämna in. Erik (som trots att han har bott i Kalifornien, North Carolina och numera Stockholm inte kan komma ifrån sitt småstadsursprung i Finspång) fascinerades av storleken på universitet och vi spenderade en liten stund i biblioteket som är "i storlek med Texas".
Sedan skulle släktingarna spöas i Squash. Jag är alltid orolig när jag möter brorsan i sport för jag anser hela tiden att jag borde slå honom i och med att jag sportar så otroligt mycket mer än vad han gör. Det är en allmän missuppfattning att det är jag som fick bollsinnet i familjen eftersom jag är bättre på många sporter men faktum är att om vi hade tränat lika mycket så hade han nog slått mig på det mesta. Min oro stillades när jag vann alla matcher utom en men jag slogs som vanligt över hur bra han är, nästan helt utan träning. Erik, som spelade för första gången, var nästan än mer imponerande och inga matcher var direkt ojämna. Erik led också av en fotskada som han ådrog sig när han tyckte det var en god idé att sparka i väggen efter en tappad 3-0-ledning mot undertecknad. På typiskt erikskt vis analyserade han senare på kvällen sitt beteende: "Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite dumt att sparka i väggen, men just där och då kändes det helt rätt." En stor och blå tå att gå runt med på Londons gator på lördagen blev i alla fall resultatet.
Senare på fredagkvällen bar det av till Miami och lite förfest. Förfesten blev för oss den enda festen för det var kallt och köer överallt. Men förfester är ändå oftast roligast och jag hade i alla fall trevligt. Det är alltid svårt att komma som nykomlingar i stora sällskap där alla andra känner varandra men jag tycker att Erik och Olle presterade väl.
På lördagen bar det av till London och på tåget upp snackade vi mycket om att vi måste se till att "upprätthålla nivån". Förra gången vi umgicks alla tre var vi på "Boulevardteatern" på Söder i Stockholm och gången innan var vi på Andy Warhol-utställning. Det har blivit lite av en grej att konsumera högkultur när vi ses, något som vi är ganska nöjda med. Därför var valet enkelt när det stod mellan att gå på den nya Bond-filmen eller att gå på en pjäs om Edith Piaf på "Vaudeville Theatre". Teater går man inte på varje dag och det var kul. Och jävlar vad hon sjöng, Edith. Eller hon som spelade Edith då.
Innan dess hade vi spenderat dagen på ett regnigt Camden Market. Jag älskar London men kärleken tycks vara obesvarad då jag har mötts av skyfall de två senaste gångerna jag har besökt staden. Erik hittade stearin i form av pulver (som man kan lägga i till exempel ett glas och göra ett ljus) på marknaden men när jag föreslog att han skulle köpa hem lite så antog han förnuftigt att det inte såg bra ut i tullen att bära på en påse med vitt pulver.
En bra dag i London avslutades med lite promenad i Notting Hill som inte alls var så trendigt som vi hade trott och vi såg varken Hugh Grant eller Julia Roberts. Det Notting Hill vi såg liknade mer de slitnare kvareten i valfri polsk stad men kanske (antagligen) var vi på fel gata. Med goda hamburgare och förvirrade turkar som hade stora problem att handskas med beställningen "small kebab and a diet coke, please".
Ska man sammanfatta helgen så slås jag över hur kravlöst och fantastiskt umgänget är med släktingar/kompisar som man står riktigt nära. Framförallt om man inte setts på ett tag. Om det hade varit en vanlig polare från Göteborg så hade jag kanske känt att jag ville "visa upp" mig mer. "Titta vad kul jag har det här och vad det händer saker hela tiden", osv. Tillsammans med Olle och Erik känner man inget sådant behov över huvud taget. Snacket om att "upprätthålla nivån" är givetvis bara på skämt, sanningen är snarare att det är precis tvärtom. Man kan bara sitta och snacka, eller till och med bara vara tyst och ändå känna att man verkligen får ut något av det och har det trevligt. Och man är alltid lite klokare efteråt. Detsamma gäller för i princip hela släkten Axelsson/Karlsson. Det är inte utan att man längtar hem till jul på Trollrunan 130 lite.
Om vi ändå är inne på spåret ska jag passa på att gratulara mormor som fyllde 86 år för ett par veckor sedan. Det är en fanastisk mormor och människa och det är bara passet som avslöjar hennes riktiga ålder. I sinnet är hon bara barnet. På ett bra sätt. Grattis!
Det blev ett långt inlägg men hoppas att ni orkade läsa det. Det kändes mer angeläget än vilda partynätter i Brighton.
Må väl tills nästa gång!
De kom fram till Brighton sent på torsdagskvällen och trötta efter resan blev det inte mycket mer än att säga hej och gå och lägga sig. På fredagen begav vi oss ganska tidigt till universitet då jag hade lite inlämningar att lämna in. Erik (som trots att han har bott i Kalifornien, North Carolina och numera Stockholm inte kan komma ifrån sitt småstadsursprung i Finspång) fascinerades av storleken på universitet och vi spenderade en liten stund i biblioteket som är "i storlek med Texas".
Sedan skulle släktingarna spöas i Squash. Jag är alltid orolig när jag möter brorsan i sport för jag anser hela tiden att jag borde slå honom i och med att jag sportar så otroligt mycket mer än vad han gör. Det är en allmän missuppfattning att det är jag som fick bollsinnet i familjen eftersom jag är bättre på många sporter men faktum är att om vi hade tränat lika mycket så hade han nog slått mig på det mesta. Min oro stillades när jag vann alla matcher utom en men jag slogs som vanligt över hur bra han är, nästan helt utan träning. Erik, som spelade för första gången, var nästan än mer imponerande och inga matcher var direkt ojämna. Erik led också av en fotskada som han ådrog sig när han tyckte det var en god idé att sparka i väggen efter en tappad 3-0-ledning mot undertecknad. På typiskt erikskt vis analyserade han senare på kvällen sitt beteende: "Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite dumt att sparka i väggen, men just där och då kändes det helt rätt." En stor och blå tå att gå runt med på Londons gator på lördagen blev i alla fall resultatet.
Senare på fredagkvällen bar det av till Miami och lite förfest. Förfesten blev för oss den enda festen för det var kallt och köer överallt. Men förfester är ändå oftast roligast och jag hade i alla fall trevligt. Det är alltid svårt att komma som nykomlingar i stora sällskap där alla andra känner varandra men jag tycker att Erik och Olle presterade väl.
På lördagen bar det av till London och på tåget upp snackade vi mycket om att vi måste se till att "upprätthålla nivån". Förra gången vi umgicks alla tre var vi på "Boulevardteatern" på Söder i Stockholm och gången innan var vi på Andy Warhol-utställning. Det har blivit lite av en grej att konsumera högkultur när vi ses, något som vi är ganska nöjda med. Därför var valet enkelt när det stod mellan att gå på den nya Bond-filmen eller att gå på en pjäs om Edith Piaf på "Vaudeville Theatre". Teater går man inte på varje dag och det var kul. Och jävlar vad hon sjöng, Edith. Eller hon som spelade Edith då.
Innan dess hade vi spenderat dagen på ett regnigt Camden Market. Jag älskar London men kärleken tycks vara obesvarad då jag har mötts av skyfall de två senaste gångerna jag har besökt staden. Erik hittade stearin i form av pulver (som man kan lägga i till exempel ett glas och göra ett ljus) på marknaden men när jag föreslog att han skulle köpa hem lite så antog han förnuftigt att det inte såg bra ut i tullen att bära på en påse med vitt pulver.
En bra dag i London avslutades med lite promenad i Notting Hill som inte alls var så trendigt som vi hade trott och vi såg varken Hugh Grant eller Julia Roberts. Det Notting Hill vi såg liknade mer de slitnare kvareten i valfri polsk stad men kanske (antagligen) var vi på fel gata. Med goda hamburgare och förvirrade turkar som hade stora problem att handskas med beställningen "small kebab and a diet coke, please".
Ska man sammanfatta helgen så slås jag över hur kravlöst och fantastiskt umgänget är med släktingar/kompisar som man står riktigt nära. Framförallt om man inte setts på ett tag. Om det hade varit en vanlig polare från Göteborg så hade jag kanske känt att jag ville "visa upp" mig mer. "Titta vad kul jag har det här och vad det händer saker hela tiden", osv. Tillsammans med Olle och Erik känner man inget sådant behov över huvud taget. Snacket om att "upprätthålla nivån" är givetvis bara på skämt, sanningen är snarare att det är precis tvärtom. Man kan bara sitta och snacka, eller till och med bara vara tyst och ändå känna att man verkligen får ut något av det och har det trevligt. Och man är alltid lite klokare efteråt. Detsamma gäller för i princip hela släkten Axelsson/Karlsson. Det är inte utan att man längtar hem till jul på Trollrunan 130 lite.
Om vi ändå är inne på spåret ska jag passa på att gratulara mormor som fyllde 86 år för ett par veckor sedan. Det är en fanastisk mormor och människa och det är bara passet som avslöjar hennes riktiga ålder. I sinnet är hon bara barnet. På ett bra sätt. Grattis!
Det blev ett långt inlägg men hoppas att ni orkade läsa det. Det kändes mer angeläget än vilda partynätter i Brighton.
Må väl tills nästa gång!
Sista dagen på lovet
Det känns lite som sista dagen på lovet. Ju mer man försöker förtränga ångesten av att man snart ska kliva in genom helvetets portar, desto mer påträngande blir den. Trots att dagen antagligen kommer att bestå av Sunday Roast och fotboll på puben så ligger vetskapen om vad som komma skall som en sten i bröstet. Imorgon hade jag och Pierre tänkt börja våran hårdplugg-session i grammatiken.
Inte för att jag har varit helt overksam den senaste tiden men skoluppgifterna har bestått av sådant som knappt kan kallas skoluppgifter. Läsa böcker och tänka lite kring dem. Det enda som egentligen skiljer det från en vanlig fritidssysselsättning är att man skriver ner sina tankar och lämnar in dem för bedömning. Med detta menar jag inte alls att bagatellisera det vi har gjort hittills och jag försöker inte heller förmedla någon form av "hej-jag-har-lätt-för-mig-i-skolan"-inställning från min sida utan bara att det vi har gjort hittills har passat mig ganska väl. Trycka in grammtik gör det inte. Så nu börjar gnetandet.
Sista helgen på "lovet" har varit bra, men den får ett eget inlägg ovan.
(Oh insåg just att det är sista dagen på höstlovet för svenska gymnaiseelever idag. Gillar du inte den symboliken så är du inte min bästis länge. Och du får inte komma på mitt kalas.)
Inte för att jag har varit helt overksam den senaste tiden men skoluppgifterna har bestått av sådant som knappt kan kallas skoluppgifter. Läsa böcker och tänka lite kring dem. Det enda som egentligen skiljer det från en vanlig fritidssysselsättning är att man skriver ner sina tankar och lämnar in dem för bedömning. Med detta menar jag inte alls att bagatellisera det vi har gjort hittills och jag försöker inte heller förmedla någon form av "hej-jag-har-lätt-för-mig-i-skolan"-inställning från min sida utan bara att det vi har gjort hittills har passat mig ganska väl. Trycka in grammtik gör det inte. Så nu börjar gnetandet.
Sista helgen på "lovet" har varit bra, men den får ett eget inlägg ovan.
(Oh insåg just att det är sista dagen på höstlovet för svenska gymnaiseelever idag. Gillar du inte den symboliken så är du inte min bästis länge. Och du får inte komma på mitt kalas.)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)