Ett kravlöst umgänge

Olle (borsan) och Erik (kusinen) var här i helgen. En resumé:

De kom fram till Brighton sent på torsdagskvällen och trötta efter resan blev det inte mycket mer än att säga hej och gå och lägga sig. På fredagen begav vi oss ganska tidigt till universitet då jag hade lite inlämningar att lämna in. Erik (som trots att han har bott i Kalifornien, North Carolina och numera Stockholm inte kan komma ifrån sitt småstadsursprung i Finspång) fascinerades av storleken på universitet och vi spenderade en liten stund i biblioteket som är "i storlek med Texas".

Sedan skulle släktingarna spöas i Squash. Jag är alltid orolig när jag möter brorsan i sport för jag anser hela tiden att jag borde slå honom i och med att jag sportar så otroligt mycket mer än vad han gör. Det är en allmän missuppfattning att det är jag som fick bollsinnet i familjen eftersom jag är bättre på många sporter men faktum är att om vi hade tränat lika mycket så hade han nog slått mig på det mesta. Min oro stillades när jag vann alla matcher utom en men jag slogs som vanligt över hur bra han är, nästan helt utan träning. Erik, som spelade för första gången, var nästan än mer imponerande och inga matcher var direkt ojämna. Erik led också av en fotskada som han ådrog sig när han tyckte det var en god idé att sparka i väggen efter en tappad 3-0-ledning mot undertecknad. På typiskt erikskt vis analyserade han senare på kvällen sitt beteende: "Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite dumt att sparka i väggen, men just där och då kändes det helt rätt." En stor och blå tå att gå runt med på Londons gator på lördagen blev i alla fall resultatet.

Senare på fredagkvällen bar det av till Miami och lite förfest. Förfesten blev för oss den enda festen för det var kallt och köer överallt. Men förfester är ändå oftast roligast och jag hade i alla fall trevligt. Det är alltid svårt att komma som nykomlingar i stora sällskap där alla andra känner varandra men jag tycker att Erik och Olle presterade väl.

På lördagen bar det av till London och på tåget upp snackade vi mycket om att vi måste se till att "upprätthålla nivån". Förra gången vi umgicks alla tre var vi på "Boulevardteatern" på Söder i Stockholm och gången innan var vi på Andy Warhol-utställning. Det har blivit lite av en grej att konsumera högkultur när vi ses, något som vi är ganska nöjda med. Därför var valet enkelt när det stod mellan att gå på den nya Bond-filmen eller att gå på en pjäs om Edith Piaf på "Vaudeville Theatre". Teater går man inte på varje dag och det var kul. Och jävlar vad hon sjöng, Edith. Eller hon som spelade Edith då.

Innan dess hade vi spenderat dagen på ett regnigt Camden Market. Jag älskar London men kärleken tycks vara obesvarad då jag har mötts av skyfall de två senaste gångerna jag har besökt staden. Erik hittade stearin i form av pulver (som man kan lägga i till exempel ett glas och göra ett ljus) på marknaden men när jag föreslog att han skulle köpa hem lite så antog han förnuftigt att det inte såg bra ut i tullen att bära på en påse med vitt pulver.

En bra dag i London avslutades med lite promenad i Notting Hill som inte alls var så trendigt som vi hade trott och vi såg varken Hugh Grant eller Julia Roberts. Det Notting Hill vi såg liknade mer de slitnare kvareten i valfri polsk stad men kanske (antagligen) var vi på fel gata. Med goda hamburgare och förvirrade turkar som hade stora problem att handskas med beställningen "small kebab and a diet coke, please".

Ska man sammanfatta helgen så slås jag över hur kravlöst och fantastiskt umgänget är med släktingar/kompisar som man står riktigt nära. Framförallt om man inte setts på ett tag. Om det hade varit en vanlig polare från Göteborg så hade jag kanske känt att jag ville "visa upp" mig mer. "Titta vad kul jag har det här och vad det händer saker hela tiden", osv. Tillsammans med Olle och Erik känner man inget sådant behov över huvud taget. Snacket om att "upprätthålla nivån" är givetvis bara på skämt, sanningen är snarare att det är precis tvärtom. Man kan bara sitta och snacka, eller till och med bara vara tyst och ändå känna att man verkligen får ut något av det och har det trevligt. Och man är alltid lite klokare efteråt. Detsamma gäller för i princip hela släkten Axelsson/Karlsson. Det är inte utan att man längtar hem till jul på Trollrunan 130 lite.

Om vi ändå är inne på spåret ska jag passa på att gratulara mormor som fyllde 86 år för ett par veckor sedan. Det är en fanastisk mormor och människa och det är bara passet som avslöjar hennes riktiga ålder. I sinnet är hon bara barnet. På ett bra sätt. Grattis!

Det blev ett långt inlägg men hoppas att ni orkade läsa det. Det kändes mer angeläget än vilda partynätter i Brighton.

Må väl tills nästa gång!