Om att blogga (för sista gången!)

En seriös blogg är ett av de ärligaste sättet man kan kommunicera på. Man kan hävda att en blogg inte är så mycket kommunikation eftersom man inte kräver något gensvar och man kan hävda att bloggskrivande inte alls är ärligt för man kan verkligen skriva (och låta bli att skriva) exakt vad man vill. Det behöver inte alls spegla verkligheten, i alla fall så länge bloggens läsare inte träffar bloggens författare så ofta om alls. Samtidigt så är det faktumet att vem som helst kan läsa en blogg det som gör bloggfenomenet så ärligt. Jag ska förklara närmare.

När man pratar med personer i det riktiga livet så bär man många drag av schizofreni. När man pratar med mamma eller pappa är det viktigt att poängtera att ekonomin är sund, att skolan och hälsan går bra även om så inte alltid är fallet. Bakfyllor modell större blir till att man är "lite trött" medan man till andra bekanta fritt kan basunera ut exakt hur mycket man drack dagen innan. När man pratar med kompisar från fotbollslaget så kan faktumet att man vet hur Stokes nedflyttningskamp i Premier League förflyter vara ganska viktigt, när man pratar med en tjej man är intresserad kanske man väljer att framhäva andra sidor och kunskaper. Med vissa kompisar snackar man om meningen med livet medans man med andra kompisar snackar om meningen med Daniel Andersson på mittfältet i en EM-elva.

Man byter personlighet lite för varje person man möter och samtalar med. På en blogg talar man till alla som vill bli talade till samtidigt och gör man det seriöst, vilket jag anser mig ha gjort, så blir bloggmediumet väldigt ärligt. Ett sätt att förmedla vem Johan Axelsson egentligen är. Något som både är väldigt rolig och väldigt skrämmande att förmedla. Den skrämmande delen fick jag erfara när min grammatiklärare (som på något sätt hittade bloggen) fick reda på vad jag egentligen tyckte om honom.

Jag skrev i mitt första inlägg här på bloggen att jag valde ett neutralt namn på bloggen (inte typ "Brightonbloggen") för att jag ville kunna fortsätta när jag kom hem. Jag tycker om att skriva och när man kommer på något jävligt smart så är en blogg en bra ställe att uttrycka det på men jag väljer ändå att lägga ner bloggen, i alla fall ett tag framöver. Visst finns det mycket härifrån pojkrummet i Torslanda som också fascinerar mig, tankar och idéer som fortfarande är bloggkompatibla (haha bloggkompatibla var ett riktigt ord!) som man gärna vill dela med sig av men jag behöver ett sammanhang. Att utgå ifrån något jag gjort eller upplevt och sätta in det i ett större sammanhang. Tillräckligt händer inte, kommer inte att hända härifrån för att hålla en blogg uppdaterad. En centralamerikaresa är dock planerad till våren och då kanske jag kommer tillbaka!

Tack till alla som har läst, det hade varit lite tråkigt och meningslöst utan er!

Och God Jul!

Nutiden

Det var en mycket märklig känsla att komma hem. Det första som slog mig var att det var nog bra för Trollrunan 130 att bara ha föräldrar hemma ett tag. Det såg nämligen ut som ett någorlunda välstädat hem vilket är lite av en ny upplevelse. Jag har alltid velat tro att det var alla som hjälpte till att stöka ner men när jag nu, efter snart tre dagar hemma, tittar ut över mitt redan stökiga gamla pojkrum inser jag att jag (och brorsan, herregud brorsan) alltid varit bovarna i dramat.

I alla fall så tror jag att jag faktiskt har börjat få perspektiv på Brightonresan. Trots den knappa tiden sedan jag kom hem så känns allting från Brighton som ett minne snarare än en aktualitet. Minnen som hela tiden kommer tillbaka i form av att till exempel lyssna på låtar man lyssnade på där och framförallt när man pratar med vänner man skaffade sig.

Något jag däremot inte fått perspektiv på än är att komma hem. Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att man kan duscha med normal stråle igen, att det räcker att spola en gång i toaletten och tror att jag, kommer få en chock (om man nu kan tro att man ska få en chock) när jag inser att en utgång här i Göteborg på allvar skapar stora hål i plånboken och att man därtill får lyssna på skitmusik.

Nu har jag behandlat dåtiden och nutiden. Framtiden då? Den är för en gångs skull välplanerad men som alltid vag. Jag håller på att söka jobb för fullt för oavsett vad framtiden vill mig så behövs det ju pengar. Närmast hade alla eventuella inkomster tänkt gå till en planerad sydamerikatripp senare i vår. När jag kommer hem därifrån blir det definitivt en säsong till på Liseberg och sedan på hösten tänkte jag ta mig i kragen och plugga något på riktigt. Hoppa på något program och antagligen flytta från Göteborg. Men då är då och nu är nu och nu ska jag spöa Oscar i squash. Sedan blir det biljard på klassiska Kville Biljard och ikväll är det Klubb Populär. En lisebergsfest på det imorgon och det kanske inte är så toktigt att komma hem ändå.

Dåtiden

Min kloka vän Oscar och jag diskuterade för längesedan meningen med livet under en blöt kväll. Som vanligt under diskussioner av sådant slag sades det säkert mycket dumt men Oscar hade en teori som jag faktiskt har lagt på minnet. Han menade att meningen med livet är att ha gjort så mycket saker i livet som möjligt som är värt att berätta när man blir gammal. Saker man verkligen vill dela med sig av. Sedan är det skitsamma om folk vill lyssna, det viktiga är att man har gjort saker som man själv vill prata om. Min höst i Brighton ligger helt i linje med Oscars meningen-med-livet-teori. Jag kommer vilja tjata hål i huvudet på mina eventuella barnbarn om den här tiden.

Den sista dagen i England blev en perfekt avslutning på hela äventyret. En dag vars händelser mycket väl symboliserar hela vistelsen. London skulle besökas en sista gång innan vi åkte och det blev det trevligaste londonbesöket hittills, mest för att Gud inte öppnade himlen över oss den här gången men ändå. Efter mycket letande fann vi tillslut National Portrait Gallery, en fotoutställning som Daniel hade fått nys om och jag, Daniel och Signe hade väldigt kul åt att amatöranalysera alla bilder. En bra utställning för övrigt också som rekommenderas om man i är London.

Sedan åt vi en den goda Sista Måltid (jag väljer att inte nämna min Double Angus Meal på stationen nästa dag. Jesus smällde säkert också i sig en Whopper (Angus fanns inte då) på den sista dagen men det står inte i bibeln) på en pub nära Victoria Station innan vi åkte hem. En mycket trevlig och minnesvärd måltid med otroligt mycket skratt. Det är mycket det jag menar med att dagen symboliserade hela resan och det var också det jag behandlade mitt förra inlägg. För London och National Portrait Gallery i all ära men det är en måltid på en något sunkig pub med sina vänner som gjorde starkast intryck.

Kvällen avslutades sedan i loungen på Miami Hotel, som så många gånger förr. Det blev ett tårfyllt farväl. Inte för att det var så sorgligt utan mest för att Signe skrattade så att hon grät när Erik tyckte det var en god idé att bland annat ta med sig halva toarullar från där han hade bott. Han hade länsat stället helt. Sparsam kan man ju vara men toarullar vafan. Bara Ärik.

Hej då klassen! Vi ses till omproven här i Göteborg!

(Vill tydligt poängtera att jag inte har några omprov men ska ta tillfället i akt att träffa forna klasskamrater som kommer till Göteborg)

Summering

Vanligtvis när jag skriver inlägg så är det ett spontanitetens verk. Jag brukar ha ett tema i huvudet, kanske en rubrik färdig, men formuleringar och vändningar i inläggen är sällan planerade på förhand. Det här är annorlunda. Hela veckan, ja längre än så faktiskt, har jag gått och tänkt på hur jag ska lägga upp det jag ska skriva nu och det här är på förhand det absolut svåraste inlägget jag har skrivit. Man skulle kunna använda den fega varianten och göra ett "höstens lista-inlägg" och punkta upp alla tokerier man har varit med om men det vore inte riktigt att göra hösten rättvisa. Jag tänkte försöke mig på att skriva vad jag verkligen känner i en löpande text. Det har blivit dags för en summering av resan jag varit på.

I början av sommaren kände jag mig nästan som en vuxen man. Jag hade precis lånat en kompis lägenhet, inte långt ifrån centrala Göteborg, och bodde därmed utom räckhåll för föräldrar för första gången i mitt liv. Jag hade också kommit in på min första universitetsutbildning som dessutom var förlagd i England. En världsmedborgare täntke jag. Veckan innan resan slogs den visionen i spillror totalt. Ett engelsk bankkonto skulle fixas, boende skulle hittas, böcker skulle köpas, det skulle skickas papper hit och papper dit. Och jag som någon vecka innan ringde mamma och frågade om man kunde torka vit och färgad tvätt samtidigt (dumt men inte att jämföras med Filips fråga till medboende på Miami Hotel: "Kan vatten kokas två gånger?"). Hur skulle jag klara mig utan mamma? Jag fick en liten chock och det var med en klump i magen jag klev in på Landvetter.

Som vanligt: Vad hade jag att oroa mig för? Vad jag inte insåg är att om en svensk är bortkommen och allmänt förvirrad i ett annat land, i synnerhet i England, så är inte den första reaktionen hos folk;"kolla på den puckade svensken" utan snarare; "behöver du hjälp?". Allt som hemifrån Sverige såg så svårt ut blev till petitesser och mamma i all ära men jag har klarat mig utmärkt själv. Istället kunde man koncentrera sig på att lära känna den nya klassen. Människor som först var lite intressanta, blev senare roliga att umgås med och ännu lite senare vänner, kanske för livet. Klassen var jättebra. Lite för bra kanske för den nära och intensiva kontakten med svenskarna gjorde att man inte behövde så mycket mer. Kontakten med engelsktalande personer har varit mycket sporadisk och det är det enda jag ångrar lite.

Det är just människorna i klassen jag kommer att komma ihåg och sakna mest när jag kommer hem. Staden är fin och bra på alla sätt men utan människorna som jag spenderade tiden här med så förlorar den lite sitt sammanhang och blir en stad i mängden. Personliga relationer oavsett karaktär är så mycket starkare för mig än relationer till platser och tid. Nu har många av dem som jag har haft mest och starkast kontakt med åkt hem och det känns sorligt och futtigt. Cecilia och Britta kramades snurrigt och halvhjärtat av igår på dansgolvet på nattklubben ARC och Filip fick, efter vissa påtryckningar från tjejer i klassen, en sån där killkram med klapp på axeln tidigare ikväll. Jag kommer med all säkerhet träffa alla tre igen men det kändes ändå lite lamt.

Det känns som att det finns väldigt mycket mer jag vill säga i en summering av hela hösten och det är möjligt att det kommer fler sammanfattningsliknande inlägg men jag tycker ändå att jag har fått med det viktigaste; relationen till människorna här och att jag kommer att sakna dem mer än staden.

Och än är det inte riktigt över! Imorgon ska en sista Londonresa genomföras med ett glatt gäng och det blir nog ett fint avslut. Nästa gång jag skriver är jag nog hemma. Väldigt lik jag senast var hemma men lite rikare på erfarenheter och med några fler riktigt goda vänner i bagaget.

(Och ganska mycket mer otränad. Gud vad jag vill spela fotboll)

Jag och Oasis

Alltid när jag har något viktigt framför mig lyssnar jag på Oasis. Då skulle man kanske tro att det är för att jag verkligen tycker om dem, att det är något av ett favoritband men så är inte riktigt fallet. Oasis är ett jättebra band och om jag visste att jag skulle vara hemma i vår hade jag varit den första att boka biljett till deras spelning i Göteborg. Men Oasis är långt ifrån ett favoritband och faktum är att jag nästan aldrig lyssnar på dem förutom just när jag har något viktigt framför mig.

Det började med körkortet. Timman innan mitt teoriprovet gick jag runt med min iPod för att samla nerverna och "Live Forever" passade alldeles utmärkt för tillfället. Provet gick smärtfritt men mer på Oasis tänkte jag nog inte. Förrän veckan efter. Jag hade fått en andra chans till anställningsintervju på Liseberg där jag någon månader tidigare. Efter intervjun satte jag mig på bussen hem och satte på mig mina hörlurar. Telefonen ringer, okänt nummer. Med telefonen i ena örat och "Supersonic" med just Oasis i andra får jag av min framtida chef Petra att jag skulle jobba på Liseberg följande sommar. Lycklig såg jag ner på min iPod och tänkte tillbaka på körkortsteoriprovet. Några månader senare; (What's The Story)Morning Glory timman innan klarad uppkörning. Fan, Oasis kanske var något mer än bara sköna riff.

Nuförtiden spelar jag alltså nästan alltid Oasis inför viktiga saker. Det spelar inte så stor roll vilken låt det är men helst någon från de två första plattorna då de var världsbäst och visste om det. Jag vill inte tro att det har med skrockfullhet att göra det. Jag är normalt inte den som kastar salt över axeln och så vidare och jag tycker att sånt är lite töntigt. Jag tror mer att viktiga tillfällen passar jävligt bra för musiken de spelar och att det är lite av en upplevelse att lyssna på dem innan, det blir lite heligt.

Nu har jag gjort mitt sista prov på mycket länge och jag hann med nästan hela Definately Maybe på morgonen. Klart det gick bra. Nu har jag en ganska bekymmerslös vinter och vår framför mig. Jag kommer sakna er, bröderna Gallagher. Vi ses nog till hösten då det ska pluggas igen.

Konsten att stjäla

Med en dryg vecka kvar här i Brighton återfinns det numera bara luft i såväl min tandkrämstub som schampoflaska. Jag vet att hemma på Trollrunan 130 kan jag bada i tandkräm om jag så vill utan att betala en krona för det. Det tar därför emot ganska mycket att gå och handla nytt med bara en vecka kvar. Men tänderna ska ju bli rena och duscha bör man ju. Så vad gör man? Man stjäl.

Jag delar badrum med två litauiska tjejer och Marie från klassen så utöver min tomma finns det tre andra tandkrämstuber att ta av. Uppenbarligen så nöjer sig tjejer inte heller med ett schampo så där är valmöjligheterna närmast oändliga. Men tro nu inte att det bara är att ta hur som helst, man måste ha taktik, en väl utarbetad strategi som måste följas till fullo för att man inte ska bli upptäck.

För det första måste man variera sig, tar man alltid från samma schampoflaska kommer ju ägaren att märka att något är i görningen. Man schamponerar sig därför enligt en rotationscykel där Palmolive kommer först, sedan Schwarzkopf, en touch av något som kallas Timotei den tredje dagen och sedan tillbaka på Palmolive den fjärde. Samma sak gäller för tandkrämen. Här kan man inte ta hänsyn smak eller hurvida de motverkar plack eller inte utan man måste gå efter cykeln: Colgate, Pro-Namel, Aquafresh och tillbaka på Colgate. Viktigt är också att man inte slänger sina gamla, avklarade tuber och flaskor. Det skulle skapa misstanke. De får ligga där i badrummet och få mina medboende att tro att jag varje morgon lyckas trotsa naturlagarna och klämma ut lite substans ur dem.

Misär och vantrivsel

När jag går igenom min blogg slår det mig att nästan alla inlägg är skrivna med en positiv ton. Jag verkar väldigt lycklig hela tiden och mycket handlar om att trivas. Detta har, om jag tillåts analysera mig själv, att göra med två saker. För det första är denna Brightonvistelse en bra period i livet för mig. Inte så att jag går runt leendes hela tiden men den generella känslan är ändå såpass positiv att när jag sätter mig ner för att plita på ett blogginlägg så överväger oftast de postiva känslorna de negativa. För det andra är det helt enkelt roligare och kanske också enklare att skriva positivt laddade inlägg. Här kommer dock ett inlägg som lägger sig som ett svart moln över alla positiva känslor. Här kommer ett inlägg om vantrivsel.

Av gårdagens inlägg kunde man utläsa att jag kände mig på bättringsvägen. Mina sjukdomar brukar ju inte bli långvariga. Jag köpte kaxigt nog också biljett till London som skulle utnyttjas idag tillsammans med Filip och Erik. En biljett som alltjämt ligger i plånboken oanvänd. Det här blev istället en av de absolut längsta dagarna i mitt liv, det känns som en vecka sedan jag vaknade i morse. Jag har legat till sängs cirka 80 % av dagens timmar, för trött för att ens läsa de oh så viktiga texterna till onsdagens prov. Hjärnan tänker hela tiden att jag har fått nog, att sängen är inte så jävla rolig längre, men kroppen orkar inte lyssna. De få gånger under dagen hjärnan övertygat kroppen om att gå ner för att ta sig en bit mat eller bara gå runt kvarteret så har den ganska snabbt fått känna sig besegrad av kroppens trötthet. Ingen aptit, ingen lust, ingen ork.

Jag ser ut som en blandning Rocky efter nio tuffa ronder och Robinson Kruse. Orakad, oduschad och mossigt och svullet ansikte. Jag har haft på mig samma kläder som jag sov svettigt i under natten. Men vem bryr sig? Jag varken vill eller orkar träffa någon en dag som denna. Rummet ser ut som en sjuklings rum brukar göra. Äckligt. Snorpapper överallt. Jag längtar, längtar efter att bli så frisk så att jag orkar städa. Bara det liksom.

Nu har jag ägnat tre inlägg åt att beklaga mig för något så banalt som en sjukdom så nu ska jag inte tjata mer. Folk har antagligen haft feber förr. Nästa gång är jag förhoppningsvis åter tillbaka med glad ton.