Misär och vantrivsel

När jag går igenom min blogg slår det mig att nästan alla inlägg är skrivna med en positiv ton. Jag verkar väldigt lycklig hela tiden och mycket handlar om att trivas. Detta har, om jag tillåts analysera mig själv, att göra med två saker. För det första är denna Brightonvistelse en bra period i livet för mig. Inte så att jag går runt leendes hela tiden men den generella känslan är ändå såpass positiv att när jag sätter mig ner för att plita på ett blogginlägg så överväger oftast de postiva känslorna de negativa. För det andra är det helt enkelt roligare och kanske också enklare att skriva positivt laddade inlägg. Här kommer dock ett inlägg som lägger sig som ett svart moln över alla positiva känslor. Här kommer ett inlägg om vantrivsel.

Av gårdagens inlägg kunde man utläsa att jag kände mig på bättringsvägen. Mina sjukdomar brukar ju inte bli långvariga. Jag köpte kaxigt nog också biljett till London som skulle utnyttjas idag tillsammans med Filip och Erik. En biljett som alltjämt ligger i plånboken oanvänd. Det här blev istället en av de absolut längsta dagarna i mitt liv, det känns som en vecka sedan jag vaknade i morse. Jag har legat till sängs cirka 80 % av dagens timmar, för trött för att ens läsa de oh så viktiga texterna till onsdagens prov. Hjärnan tänker hela tiden att jag har fått nog, att sängen är inte så jävla rolig längre, men kroppen orkar inte lyssna. De få gånger under dagen hjärnan övertygat kroppen om att gå ner för att ta sig en bit mat eller bara gå runt kvarteret så har den ganska snabbt fått känna sig besegrad av kroppens trötthet. Ingen aptit, ingen lust, ingen ork.

Jag ser ut som en blandning Rocky efter nio tuffa ronder och Robinson Kruse. Orakad, oduschad och mossigt och svullet ansikte. Jag har haft på mig samma kläder som jag sov svettigt i under natten. Men vem bryr sig? Jag varken vill eller orkar träffa någon en dag som denna. Rummet ser ut som en sjuklings rum brukar göra. Äckligt. Snorpapper överallt. Jag längtar, längtar efter att bli så frisk så att jag orkar städa. Bara det liksom.

Nu har jag ägnat tre inlägg åt att beklaga mig för något så banalt som en sjukdom så nu ska jag inte tjata mer. Folk har antagligen haft feber förr. Nästa gång är jag förhoppningsvis åter tillbaka med glad ton.