Dåtiden

Min kloka vän Oscar och jag diskuterade för längesedan meningen med livet under en blöt kväll. Som vanligt under diskussioner av sådant slag sades det säkert mycket dumt men Oscar hade en teori som jag faktiskt har lagt på minnet. Han menade att meningen med livet är att ha gjort så mycket saker i livet som möjligt som är värt att berätta när man blir gammal. Saker man verkligen vill dela med sig av. Sedan är det skitsamma om folk vill lyssna, det viktiga är att man har gjort saker som man själv vill prata om. Min höst i Brighton ligger helt i linje med Oscars meningen-med-livet-teori. Jag kommer vilja tjata hål i huvudet på mina eventuella barnbarn om den här tiden.

Den sista dagen i England blev en perfekt avslutning på hela äventyret. En dag vars händelser mycket väl symboliserar hela vistelsen. London skulle besökas en sista gång innan vi åkte och det blev det trevligaste londonbesöket hittills, mest för att Gud inte öppnade himlen över oss den här gången men ändå. Efter mycket letande fann vi tillslut National Portrait Gallery, en fotoutställning som Daniel hade fått nys om och jag, Daniel och Signe hade väldigt kul åt att amatöranalysera alla bilder. En bra utställning för övrigt också som rekommenderas om man i är London.

Sedan åt vi en den goda Sista Måltid (jag väljer att inte nämna min Double Angus Meal på stationen nästa dag. Jesus smällde säkert också i sig en Whopper (Angus fanns inte då) på den sista dagen men det står inte i bibeln) på en pub nära Victoria Station innan vi åkte hem. En mycket trevlig och minnesvärd måltid med otroligt mycket skratt. Det är mycket det jag menar med att dagen symboliserade hela resan och det var också det jag behandlade mitt förra inlägg. För London och National Portrait Gallery i all ära men det är en måltid på en något sunkig pub med sina vänner som gjorde starkast intryck.

Kvällen avslutades sedan i loungen på Miami Hotel, som så många gånger förr. Det blev ett tårfyllt farväl. Inte för att det var så sorgligt utan mest för att Signe skrattade så att hon grät när Erik tyckte det var en god idé att bland annat ta med sig halva toarullar från där han hade bott. Han hade länsat stället helt. Sparsam kan man ju vara men toarullar vafan. Bara Ärik.

Hej då klassen! Vi ses till omproven här i Göteborg!

(Vill tydligt poängtera att jag inte har några omprov men ska ta tillfället i akt att träffa forna klasskamrater som kommer till Göteborg)