Några korta

Förlåt. Det är fegt att skriva kortfattat i punktform. Eller det är i alla fall att göra det enkelt för sig men jag är för trött för snirkliga formuleringar.

• Verkligheten har hunnit ikapp oss och det regnar och blåser igen. Helgen var annars galen i vädersynpunkt med sol och värme. Jag är till och med brun. Nog sista gången man är det på ett tag. Solarium är dopning.
• Åker nog till London på torsdag tillsammans med Erik och kanske fler. Vad gör man i London på en dag? Vill ju inte vara för turistig. Någon som har något smultronställe?
• Vann över Erik på squash igen men det var inte samma gunst i forehanden idag och det blev jämnare än vanligt. Jag skyller på racket, pluppen som håller tejpen fast har gått av.
• På tal om ovanstående punkt så är det try-outs till squashlaget på torsdag och jag är lite sugen på att pröva. Det hade varit ett perfekt sätt att, dels få schemalagt träning, som jag verkligen behöver, och dels komma igång bättre med engelskan. Men jag är lite feg också för jag tror verkligen att de andra spelarna är väldigt mycket bättre än jag och jag hatar att vara dålig på saker. Antingen måste jag vara bland de bättre eller så är det inte värt att testa. Jag vet, oerhört patetiskt.
• 64/70 på fonetikprovet! Så nu behöver jag inte anstränga mig på resten av proven. (skojade mamma)
• Vi hade American Culture på schemat för första gången idag och det var den mest intressanta lektionen än så länge. Också läraren Nat gjorde entré i samma kurs och han var bra. I Sverige är vi vana vid att lärare absolut inte yttrar något om sina egna politiska övertygelser medans Nat inte var nådig i sin kritik mot Bush-administrationen. Detta kanske inte är den mest kontroversiella av åsiker idag, men det var ändå lite anmärkningsvärt. Jag tycker att det är bra att lärare, i alla fall i grundskolan, inte avslöjar var de står politisk men detta var ändå lite befriande att höra. Åsikter är alltid roligare att lyssna på än fakta. Sedan känns det som att vi nu är tillräckligt gamla för att kunna bilda egna uppfattningar.
• Bilder kommer snart! Har fått låna en sladd av Henrik som funkar men har inte haft tid att lägga över bilderna. Några kommer upp här på bloggen och några kommer upp på facebook. Håll utkik!

Oj, det blev inte så kortfattat ändå. Nu ska jag ut och ha roligt förhoppningsvis. Det är ju ändå bara tisdag en gång i veckan...

Läsupplevelser

Förkylningen vill inte släppa helt så jag bestämde mig för att inte följa klassens Dodgeballturnering idag utan istället ligga ensam på stranden i solen. Ensamhet skrämmer mig inte alls om den inte är långvarig och jag hade ju sällskap genom en nypåfylld ipod (internet gjorde en uppryckning i morse) och lite tidningar. Jag, Hello Saferide's senaste och The Observer hade en galet inaktiv men helt okej dag tillsammans. Dodgeballturneringen? Efter en onödig semifinalförlust ville tävlingsmänniskan Erik "helst inte prata om det". Men de verkar ha haft det kul.

Engelska tidnignar är för övrigt lite tokiga. Några anledningar:

• De har en pressetik som vi i Sverige skulle spotta på. Namn, bild och adress hängs ut på misstänkta mördare och våldtäktsmän som inte ens är dömda. Detta gäller inte bara tabliodpressen även om den är värst.
• Den största dagstidningen i England The Sun (mer än 3 miljoner ex per dag) har alltid en porrbild på sidan 3. Även Daily Sports, som alltså ska vara en sporttidning om jag fattat det rätt, tycker att det är lämpligt att ha en avklädd modell i början av varje nummer. Man måste inte vara feminist för att tycka att det är lite märkligt. Jag har givetvis aldrig varit i närheten av en tidning av sådant slag. Aldrig. Någonsin.
• De häftar inte ihop tidningen heller. Vad är grejen? De faller isär. Känns som att de borde inse det själva. Eller kommer de till Sverige och tänker; fan vilka fasta tidningar...hur kan de läsa de här?
• Layouten är också något att förundras över. Det kan vara en jätterubrik som lyder: "Man killed daughter and raped wife" och sedan lite längre ner återfinns en jättebild på Barack Obama. Bara om man kollar noga så inser man att Obamabilden är till en annan artikel, en egen nyhet utan egen rubrik. Ett småkul svenskt liknande exempel: http://img513.imageshack.us/my.php?image=zlatanlm4.gif
• I en engelsk tidning får man inte bara en tidning heller, man får flera. Okej svenska tidningar har också ofta flera delar men här snackar vi många. The Observer innehöll idag 11 olika tidningar. Vanliga delar som sportdel, jobbdel, huvuddelen med nyheter, men också massa bilagor med oklart syfte och dessutom dvd:n Local Hero. Ibland på helger ligger tidningen i en påse för att man få med sig allt utan att den faller isär. I Göteborg hoppar man högt om de har klämt in en Tv-Tider i torsdagens GP.

Imorgon bär det av till skolan igen. Ikväll ska en av mina inhandlade begagnade filmer avnjutas.

Må väl!

Småsjuk på det där sköna sättet

Provet gick bra. Jag kände mig, för ovanlighetens skull, väl förberedd och det var inga direkta överraskningar. Det är en jävligt skön känsla att få ett prov, börja bläddra igenom alla frågor och känna att fan detta kan jag. Men det var utmattande. 3 timmar i obekväma bänkar och fullt fokus hela tiden, var spiken i kistan på mitt immunförsvar. Den nästan obligatoriska efter-tenta-utgången blir nu istället té, muffins och kanske någon film i sängen. Jag kan tänka mig värre kvällar faktiskt. Synd bara att alla andra ska ut. Det känns alltid som att man missar något när alla andra är ute och man inte kan själv. Jaja hoppas de får det tråkigt.

Lite kortfattat:

• Håkan på Liseberg idag! Jag som trodde att tiden då jag var avundsjuk på folk hemma i Sverige var över.
• Det snackas mycket om bandet Glasvegas i musikvärlden just nu och jag försökte ladda ner deras skiva häromdagen. Uppskattad tid: 9 timmar. Vad enkelt allt är hemma i Sverige.
• Såg om Collateral med Tom Cruise och Jamie Foxx häromdagen och den var sinnessjukt mycket bättre än första gången jag såg den. Sådär så att man verkligen ifrågasatte vad jag gjorde första gången då jag tyckte att den var "helt okej". 5 näsdroppar av 5 möjliga.
• Jag borde verkligen skriva mer om film.
• Mossen - Askim i skrivande stund hemma i Sverige insåg jag just. Det som intresserar mitt egocentriska jag mest är om Fredrik Jansson gör mål eller inte. Han är nämligen ett mål efter mig i interna skytteligan och det är bara två matcher kvar. Fotboll är mycket mer en individuell sport än vad spelare i allmänhet erkänner.
• Fascinerande hur mycket bättre Jens Lekman blir när man är småsjuk eller på småsjukhumör. Precis som vad té är i dryckesväg. Dricker aldrig té frisk och det var längesen jag lyssnade på Jens Lekman men nu kändes det självklart. Tänk té, filt, raggsockar, nedbäddad och höstruggigt.
• Skägg också! Jag har skägg (mer än någon gång innan iaf). Fan vad det passade bra in i min höst-mys-småsjuk-té-lekman-image. Men det åker nog imorgon.
  

Krya på mig! Tack!

Livet efter phonetics

Imorgon är det första riktiga provet. Klassen sitter just nu begravd i sina böcker och förfäras över att de glömt att "in" i "intend" är ett prefix och att betoningen därför ska falla på första stavelsen efter prefixet. Jag har kommit över det där nu. Jag förfärades över det igår natt istället. Bortsett från lite "transcribning av sentences" ikväll och genomläsning av anteckningar anser jag mig vara någorlunda färdigpluggad och kan därför ägna lite tid åt er, kära läsare.

I takt med att provet närmar sig så har klassen börjat inse att det finns ett liv även efter phonetics och det har börjat planeras för saker i helgen. Den första londonresan tänkte genomföras nu på lördag och någon har hittat något paketpris där man får åka fyra stycken för £ 20. Så vi grupperas nu i grupper om fyra. Fan måste ringa lite samtal. Man vill ju inte bli lämnad hemma. Det är bara en dagstur och tur är väl det för på söndag händer det också saker...

Freshers Week startar nämligen nästa vecka, när de brittiska ungdomarna kommer till skolan. "Freshers Week" får i alla fall mig att tänka på dåliga high school-filmer som alla alltid vill se men ingen tycker om (vad är grejen med det?), men jag tror nog att britter är lite för brittiska för spritorgier och andra orgier. Ser mer framför mig hur studenter i uniform samlas för "a coup of tea". I vilket fall får vi inte vara med på Freshers Week då vi inte läser hela året så det blir varken té eller sprit för min del.
Det hela smygstartas i alla fall med en Dodgeballturnering på söndag och där fick vi vara med. The Swedes, som jag antar att vi kommer att kallas, ståtar med hela tre lag från en och samma klass. Kalla mig tråkig men jag har faktiskt tackat nej. Dels för att man bara fick vara sex stycken i ett lag och att jag skulle då antagligen ha tagit någons plats som verkligen ville vara med, och dels för att kasta bollar verkligen inte är min grej. Jag vet att pappa brukar säga att jag är den enda i familjen som kan kasta, men med tanke på våran familj så säger det verkligen ingenting i det avseendet. Jag ska nog dit och kolla i vilket fall.

På söndagen tänkte jag och Erik också kanske gå på en föreläsning i kyrkan (eller om det till och med var en gudstjänst) som handlar om den vacklande tron på kristendomen och bibeln. Det ska allstå vara ett sorts försvarstal om att bibeln verkligen är trovärdig, och som ateist vore det intressant att höra vad de har att säga. Detta om vi hinner efter Dodgeballturneringen. Jag gillar den kontrasten i seriositet.

Den stora nyheten här idag är dock att mitt kära bonkegäng Brighton & Hove Albion slog ut världens rikaste klubb, Manchester City, efter straffdramatik i ligacupen. Trogna läsare av bloggen vet att jag är ett stort fan av "The Seagulls" som Brighton kallas och att jag redan tidigt på säsongen förutspådde stora resultat. Så det kom inte alls som en överraskning. Andra nyheter från England är att Winston Churchill har återuppstått och att solen och månen bytte plats. Inga överraskningar det heller.

Jag blir galen

Så, jag är redan tillbaka. Befarar att intresset för bloggen minskas med mer frekventa inlägg med vafan. Vill bara berätta att phonetics håller på att ta över mitt liv.

Efter två-tre timmars, inpräntande av termer som "glottal stop", "syllables" och "dark l"och så lägger jag ifrån mig pennan, pustar ut och konstaterar att nu får det vara nog. Jag känner att naturen kallar och tänker; toa, sen upp på rummet och slappa vid datorn. Min vana trogen tar jag med mig en tidning att läsa på toan, den här gången en bilaga till The Guardian. Sätter mig tillrätta och slår upp första artikeln. Blir alldeles förskräckt, slänger ifrån mig tidningen och sätter händerna för munnen (okej, ni förstår att jag inte gjorde såhär men vill få en bättre story?).
Artikeljäveln handlade om en ung, framstående minister som sades ha ändrat sitt uttal i takt med avancemang inom politiken. En tal-coach konstaterade att han använde less syllables, mer glottal stop och snarare clear än dark l. Orden i artikeln liksom glödde och skrek till mig: Du blir galen, ta lite piller och gå och lägg dig!

Jag skrev på bloggen. En annan sorts terapi.

Silent Disco

Det är mycket fokus på fonetik i klassen just nu. Därför lyser för tillfället de lite galnare och hiskeligt roliga rapporterna härifrån Brighton med sin frånvaro. Lite kul har jag dock hunnit med sedan sist.

Igår var jag till exempel på ett speciellt spektakel. Dirty Pretty Things, den mindre (märk väl ordvalet "mindre", och inte typ "icke") knarkande gamle libertinen Carl Barâts band spelade. Han har, med Dirty Pretty Things, tagit med sig det lite råare och smutsigare från Libertinestiden, medan den gamle kompanjonen Pete Doherty snarare har blivit musikaliskt mer nedtonad i Babyshambles, som en skarp kontrast till hans leverne.
I alla fall var detta en alldeles speciell upplevelse, inte så mycket på grund av kvalitén på musiken, även om det var en bra konsert. Det speciella låg istället i att det inte hördes något när de spelade. Hade man bevittnat konserten på teve så hade man sett några hundra falsksjungande röster och folk som dansade till musiken, medan gitarristen jamade, trummisen slog för fullt och sångaren sjöng, men inte mer än mycket svaga toner hade nått en.
Hur hänger det ihop? Jo, alla i publiken fick hörlurar och när man satte man på sig dem kom alla vanliga konsertupplevelser tillbaka. Har ännu inte förstått exakt hur det fungerade, men jag antar att de spelade utan förstärkare, in i mikrofoner och in i våra lurar. Det var inte förinspelat i alla fall. Silent Disco heter det och om jag känner till Sveriges relation till engelsk populärkultur rätt så kommer det till Sverige snart.
Det fina med alla var att det i mitt fall var i princip gratis. Medan de andra i klassen fick punga ut £ 13 för sina biljetter ringde jag och undrade om man kunde köpa biljetter "in person". De rekommenderade en affär och jag begav mig ditåt och möttes av erbjudandet "köp valfri sak i affären och få två gratisbiljetter till Dirty Pretty Things" (eller ja på engelska och inte alls så, men det var kontentan iaf). Så jag gick därifrån £ 4 fattigare men två konsertbiljetter och filmen "Delicatessen" rikare.

Annars då? Mycket fonetik som sagt. Den tiden det inte pluggas på ägnas mycket åt ångest för att man inte pluggar. Varför börjar jag aldrig i tid? Vad är det jag inte har lärt mig under 12 års skoltid?
Hann också med att cementera min plats som nummer 1 i klassen i squash idag. Jag vet att de flesta inte bryr sig men jag är mer egoist än jag verkar och ingen av mina läsare har sett någonting och kan därför inte ifrågasätta. Så det känns tacksamt att skryta om.
Nu jävlar i mig ska jag plugga fonetik. Eller typ. Vem försöker jag lura liksom?

Må väl så länge!

Down in Albion

En liten lägesuppdatering om vad som händer här nere i Albion som Pete sjunger så fantastiskt om i den här låten http://www.youtube.com/watch?v=GFnlCjg1OsI&feature=related (har ganska nyligen upptäck att det är där jag är och tycker det är lite coolt) :

Morsan var här tisdag kväll och onsdag morgon. Möcke trevligt som Svennis skulle ha sagt. På ondsagskvällen bjöd hon mig på fransk restaurang, en måltid som skulle spräck nästan en veckas matbudget för mig och det var mycket uppskattat. Senare på kvällen gick vi en promenad och pratade om sånt som inte pratats om på länge och det var skönt att höra att alla där hemma mår bra.
Onsdagen ägnades åt shopping och jag fick en väska, stor nog att packa ner ett liv i. Man måste ju få hem allt också.

Igår var det skola igen efter lite uppehåll på grund av (eller tack vare) sjuk lärare och vi fick ett smått omöjligt diagnostiskt prov i grammatik. Vem kan grammatik utöver typ verb och adjektiv liksom? Tror aldrig jag har fått sämre resultat på ett prov, men som jag tidigare tagit upp så har jag svårt att gräma mig över diagnostiska prov. Grammatitkkursen har ju inte ens börjat än och det är klart att jag inte vet vad dativkonjukt-någonting är för något om jag inte läst om det innan.

Igår var stora delar av klassen på "Mamma Mia Sing Along". Det är alltså Mamma Mia-filmen fast typ kareokeversion med text till alla sånger, så alla i salonen sjunger med. Filmen som sådan hade jag inte mycket för och om jag hade suttit hemma framför teven hade olustiga rysningar spridits över ryggraden, men grejen som sådan var kul och det blev en upplevelse. Det var inte heller den manligaste av upplevelser och vi killar som var med kände efteråt ett starkt behov att att dricka oxblod och odla galet mycket skägg på kort tid.

Vi har också hittat något av ett stamställe. The Varsity heter puben men vi kallar det "vardagsrummet" pga att det verkligen känns som ett vardagsrum. Man vill liksom sparka av sig skorna, slänga upp fötterna på bordet och knäppa upp bältet när man är där. Detta ska kanske undvikas om vi ska få komma tillbaka. Nämnde jag att de visar fotboll också?

Må väl så länge!

Nörderi

Som musikintresserad som gillar pop trodde jag att mitt intresse skulle blomstra här i England, popmusikens Mecka. Och visst, man märker tydligt av skillnaden mot Sverige. När man kommer in på ett café eller en affär i Sverge ackomanjeras man troligen av Carolas eller "Idol-whatetevers" senaste hit. Här spelar de Franz Ferdinand, Noah and The Whale eller Babyshambles. I lobbyn jag sitter nu så spelas Pearl Jam (okej inte engelska men ändå). Englands Carola heter Pete Doherty, deras Per Gessle är David Bowie.
Trots detta insupande av bra musik så känner jag ändå att jag har sämre koll på musikvärlden än vad jag hade hemma. Anledningen stavas fritid och internet access.

Musiknörderi, eller nörderi över huvud taget, grundar sig alltid i mycket fritid. Det är på dötiden man kollar upp de senaste albumen och det är på långa bussfärder eller framför datorn en vardagkväll man lyssnar igenom dem. Inte som aktiv syssla utan mer som avkoppling och här, i England, har det ännu inte funnits tid för sådant. På bussen sitter det massa klasskamrater att snacka med (missförstå mig inte, det är också trevligt) och internetproblematiken hemma gör att jag helt enkelt inte har haft tid att bibehålla mitt intresse speciellt väl. Detsamma gäller för fotboll och film. Hemma är det väldigt lätt att halka in och kolla de senaste filmerna som kommit upp på bio eller hur det går i den spanska ligan men här måste man söka mer aktivt och det gör man inte. Jag har också märkt att jag inte bryr mig så mycket.

Det kanske är en mognadsgrej att inte snöa in sig för mycket på ämnen, att man avnördifieras när man blir äldre. Våran föräldrageneration har ju, med få undantag, mindre intresse av dagens musikvärld än vad vi unga har. Jag har också märkt en skillnad mellan killar och tjejer. Killar är i mycket större utsträckning musik-, film-, fotbolls-, whatever-nördar än tjejer. Tjejer har ofta ett starkt intresse för till exempel musik, men de bryr sig inte om att följa bandens alla rörelser. De kan säga att de älskar ett band utan att veta namnet på deras första skiva. Inget fel i det, bara ett konstaterande. Extremfallen på killfronten är ju dem som kollar upp och kan allt om band som de inte ens tycker om för att "man ska känna till dem här".

Men jag hoppas och tror att mitt nörderi kommer tillbaka. Det är roligt att ha intressen och det borde alltid vara mer coolt än ocoolt att kunna saker. Även om det grundar sig i mycket fritid.

Som avslutning bjuder jag på en helt fantastiskt rolig länk: http://www.youtube.com/watch?v=MTn1v5TGK_w

En underbar morgon i Brighton

Två scenarion om hur en dag kan börja:

Scenario 1
Jag vakar för tidigt av att det är för ljust i rummet. Vanligvis, när jag är vid mina sinnes fulla bruk natten innan, så hänger jag upp ett lakan i två hänglås över fönstret (jag saknar nämligen gardin och persienn) och känner mig lite smart och sover gott. Denna natt var jag inte vid mina sinnes fulla bruk och vaknar således för tidigt. Bakfull och med en stukad squashfot ranglar jag ner för de smala trapporna till toaletten för att duscha/tvätta mig. Kranproblematiken har jag redan behandlat här i bloggen och duschen är inte mycket bättre. Kallt som fan eller varmt som satan är vad man har och välja på och ingetdera är speciellt lockande en bakfull tisdagmorgon.
Efter 20 minuter är man nästan ren så man stapplar i tofflor ut för att köpa lite frukost och en tidning. Fan det regnar igen. Det spelar ingen roll att det bara är tio meter till affären om man har tofflor och man ska korsa en flod.
Tidningen faller isär vid frukostbordet, de har ju inte vett att häfta ihop dem i det här jävla landet. Sen det spelar ingen roll att det är 20 meter till bussen om man ändå missar den. Och det var den morgonen.

Scenario 2
Jag vaknar ustövd. Skrockar lite för mig själv åt hur kul jag hade det igår. Knäpper upp hänglåsen och möts av solsken. Inte det där jobbiga starka solskenet utan det mjuka, inbjudande. Jag slänger på mig de mjukaste av mysbyxor, hoppar i mina tofflor och tar med mig min ipod till affären. Sedan sätter jag på den gladaste Miss Li-låten och går och strosar lite. Vad ska jag äta till frukost? Pannkakor? Yoghurt? Är det fortfarande för tidigt för toast efter den första veckan av bara toast och marmelad? Eller ska jag ta en strandpromenad innan frukost? Det är ju trots allt solsken.
Stukningen i foten känns lite bättre och kankse ska man pröva att slå ihop klackarna sådär i luften som man gör på teve när man är glad? Vem försöker du lura? Det kan du inte ens göra med hel fot.
När jag kommer hem sitter jag och läser tidningen som är så tjocka att de kan klassas som böcker. Tar mig tid, det är ju söndag. Strosar ner till ett café, kopplar upp mig för att se vad som händer med nära och kära. Loggar in på bloggen och skriver ett inlägg. Och här är jag nu. Jag glömmer, så länge, att dagen kommer att bestå av pluggande, tvättande, städande och handlande.

En underbar morgon i Brighton.

Back at St Christophers

Fortfarande inget internet. Jag vet att ungarna i Burma hade skrattat åt mig men jag tycker faktiskt det är lite jobbigt. Sen kan ungar i Burma behöva ett skratt också kanske, så jag bjuder på den.

Fan jag vet att jag skulle ha skrivit det här inlägget igår innan den andra squashturneringen var spelad och jag fortfarande var mästare, men Henriks vassa backhand hann emellan och smashade mig ner på jorden. Nåväl, en vunnen turnering och en andraplats borde ändå ge mig en väl framskjuten placering när säsongen summeras i december.
Vi har alltså börjat spela squash, dels för att kompensera det lite för höga alkoholintaget och dels för att det är jävligt roligt.

Skolan rullar på och det är mest fokus på phonetics för tillfället. Phonetics handlar hur man pratar helt enkelt. Intonation, uttal osv och det är oerhört mycket mer teoretiskt än engelskan på gymnasiet. Många tycker att just phonetics är ungefär lika kul som Nobelmiddagen på teve, men jag gillar det faktistk lite. Dels för att det, till skillnad från mycket av gymnasieengelskan, är något man faktiskt inte kan redan och dels för att jag tycker det är lite kul att sönderanalyera saker. Att bryta ner det enklaste av ord och inse varför man uttalar det som man gör. Shit nu blev jag nästan rädd för det här lät lite som matte...

Så var vi ute igår också. Vi började med en lite för kall grillning på stranden och fortsatte till klubben Digital. Det var en jättebra klubb och som vanligt, bra musik men jag hade skittråkigt. Kände mig allmänt nere och det får man väl göra i England också ibland antar jag.

Jag vet att bloggen behöver lite bilder och bilder finns, men problemet är att jag hittar inte min sladd till kameran så jag får inte in dem i datorn. Men stay tuned, det kommer nog!

Märkliga engelsmän

Lite punkter som gör engelsmän konstiga:

• De käkar bara toast och marmelad till frukost. Alltså jag tycker om toast as much as the next guy men efter en veckas vandrarhemsfrukost, där variationen i kosten bestod av olika sortes marmelad på toasten, så är jag på vippen att säga "aldrig mer".
• De spelar cricket.
• Man måste nästan alltid spola två gånger på toaletten för att...så att säga...allt ska komma ner. Utan att gå in på detaljer så gör det mig lite obekväm och det är pinsamt när det är kö utanför. Framförallt då man gör den andra spolen för tidigt, innan toan hunnit hämta sig eller vafan den gör, så att man måste göra ett trejde spol. Man känner ju blickarna när man lämnar toan. Annat var det i USA, där snackar vi kraftiga spol.
• De kör på fel sida av vägen
• Handfaten har nästan alltid två kranar, en för varmt vatten och en för kallt. Alltså hur tänker man? För det första; varför vill rörmokarna, eller vilka som nu bestämmer det, sätta dit två istället för en? Och vad tänkte de att man skulle göra med varmvattenkranen? Den börjar spola lite kallt, innan varmvattnet kommer. Sen infinner sig en period av ca 3 sekunder där vattnet är lagom och man kan till exempel tvätta ansiktet. Sedan blir det skållhett och man står kvar där med lödder i ansiktet och skållhett vatten i ena kranen och iskallt i den andra.

Hur detta folk kan regerat världen i flera århundraden förstår jag inte. Å andra sidan så har de de bästa musikerna, komikerna och kanske den bästa fotbollsligan i världen så någonting rätt gör ju brittiska mammor när de uppfostrar sina barn. Det kanske ligger i toasten.

Nu ska jag hem till rummet och se Seinfeld och så mycket Pringles man bara får för 99 p. Giddy up!

"Gränsen går vid kattmat"

Fortfarande har inget hänt med vårat utlovade bredband så jag sitter fortfarande i lobbyn på mitt gamla vandrarhem och skriver. Detta St Christophers Inn som till en början var något att längta bort ifrån har nu blivit något att återvända till.

Början av veckan har varit trevlig, inte jätterolig eller vansinnigt spännande som i början, men trevlig. Man har börjat komma in i lunken lite nu och det är en ganska bra lunk. Man lagar sin egen budgetmat, pluggar och jag har till och med börjar träna igen. Man känner sig lite tråkigare men lite mer som en människa. I måndags sprang jag från piren till marinan (jag vet att ni inte vet hur långt det är men ni får gärna tro att det är mycket långt), idag spöade jag Pierre från klassen i squash och imorgon ska jag mäta mig med de andra killarna i klassen i en turnering.

Igår vankades var vi på bio också. Det var jag, Pierre, Britta, Siri och Sofia. Alla tjejerna ville se The Dutchess, Pierre ville gärna se Step Brother med Will Farell och jag var ganska likgiltig. Vi enades om att köra zig zag zug i frågan för ett beslut. Vinnaren fick bestämma. Egentligen vann Pierre men mobben av tjejer ändrade reglerna i efterhand. Vi såg The Dutchess och vi alla tyckte att den var vansinnigt långtråkig. Upprättelse till Pierre.

Det snackas mycker om pengar i klassen, studenter som vi är. Det är nästan lite inbördes tävling om vem som kan leva billigast. Erik från Lidköping tycker att "gränsen går vid kattmat" och jag har hört nånstans att man överlever längst på vatten och råa ägg, något att lägga på minnet.
I detta ständiga sökande efter billiga produkter så ligger "99 p store" oss varmt om hjärtat. En smått sinnessjuk affär där allting kostar 99 p eller mindre, och då har de ändå inte bara småsaker. Mest godis men ändå.
Själv spräckte jag min tighta dagsbudget ganska ordentlig när jag köpte Seinfeld säsong 7 för 12 £ i en lokal second hand-butik. Men så fick jag 24 avsnitt av lycka också.

Kommer ett nytt inlägg ovan nästan direkt om varför England är ett jävligt märkligt land.

Långbollar och indiepop

Igår var jag på fotboll. Jag har sett så pinsamt mycket fotboll i mina dagar att jag inte trodde att jag skulle kunna bli chockad eller känna att "det här var en ny upplevelse" igen. Igår blev jag motbevisad. Brighton & Hove Albion - Scunthorpe United var en alldeles fantastisk dålig match. Det är inte så att jag inte sett dålig fotboll förut. Jag spelar själv i divison 4 och våran egen Allsvenska har också sin beskärda de av snedsparkar men det sjuka här var att det var en så stor grej. Okej det var en sliten arena men annars kunde man få intrycket att det var världsspelare som befann sig på planen. Anfallaren var tydligen nyinköpt och kostade 300000 £. Han accelererade ungefär som Thomas Brolin, fem år efter karriären. 4-1 blev det tillslut till Scunthorpe.

Trots bristande kvalité och sjukt höga biljettpriser så var det väl värt ett besök och stort tack till Ben och Pete som tog mig till matchen. Ben är min syssling Ellikas pojkvän och han har bott här i Brighton fram tills för några år sen då han flyttade till Ellika i Gävle. Ben och Pete tog mig senare till en bar där vi mötte upp med några från min klass och vi kollade på England-Andorra.

Jag var ganska trött och funderade så smått på tidigt hemgång men vafan man lever bara en gång så varför inte korta ner den perioden lite (logik?)? Vi drog vidare till ett ställe som Ben rekommenderade som heter Arc och jag trodde ett tag att nattklubben hade snott min ipod, så väl överensstämde musiken med min smak. Libertines, Pixies, The Smiths, Arctic Monkeys, Franz Ferdinand The Knife...fantastiskt ställe och en kul natt.

Söndagen tänker jag ägna åt att tvätta och, för första gången på ca 1½ år göra en "läxa".

Kinestanten och lite prov

Skolan har nu rivstartat med två diagnostiska prov redan första veckan. Detta mest för att se var man ligger. Diagnostiska prov skapar intressanta reaktioner hos människor då de flesta verkar tro att man kan prestera. Folk blir nervösa och tänker "nästa gång då jävlar" om det går åt helvete. Det sköna med diagnostiska prov är ju just att man inte kan prestera, man kan inte förbereda sig på annat sätt än att vara alert och klar i huvudet vid provtillfället. Sedan är det ju bara en fråga om man besitter kunskapen som efterfrågas eller inte, inte mycket att göra. Hur det gick för mig? Ganska okej tror jag. Klarade mig men inga överbetyg direkt. Får resulatat i nästa vecka, vilket blir spännande.

Det som också har hänt sen sist är att jag har flyttat och varit ute i Brightonnatten första gången. Vi börjar med boendet.

Jag har alltså nu flyttat in hos "kinestanten", ett smeknamn skapat mest för att vi faktiskt inte vet vad hon heter, inte pga groende rasism. Det känns bra även om engelsk (eller kankse kinesisk?) syn på ett städat hem inte överensstämmer med de flesta andras. Och då är jag ändå inte den som är kinkig. Mamma gav upp hoppet och slutade tjata om ett städat pojkrum när jag var ca 13 år.
Flytten gick smärtfritt och allt är uppackat. Läget är fantastiskt, kunde inte bli mer centralt och har nära till verkligen allt. Det enda som man kan klaga på är bristen på internet. Som det är nu måste jag bege med de tjugo meterna till närmaste café för att kunna vara surfa. En era där man sitter uppe sent om nätterna framför datorn tills man slocknar är härmed till ändå. Jag överlever nog om jag anstränger mig.

Så var det alltså utgång på schemat igår. Det var första gången man riktigt snackade med många i klassen och intrycket så här långt är att det är en mycket bra klass. Väldigt många olika personligheter men till skillnad från till exempel gymnasietiden så vänds detta till något positivt istället för konfliker. Det kommer bli en rolig höst tror jag. Vad jag också lärde mig var att en pint är större än en stor stark. Detta kan få konsekvenser.

Nu kan alla, inte bara medlemmar, kommentera inläggen också.

Må väl så länge.

brighton so far forts..

...inser nu att det blir lite konstigt att fortsätta på ett föregående inlägg eftersom detta hamnar överst men vafan ni får scrolla ner och läsa det förra först.

...jag hade väldigt tur med vilka jag träffade först visade det sig då jag, Ellika och Marie inte bara var ute efter ungefär samma sorts boende utan vi kom också överens alldeles utmärkt. Så vi började leta.
Utan att gå in på snirkliga omvägar kan jag konstatera att det inte var speciellt lätt. Vi fick tillslut ge upp tanken på att dela ett mindre hus/lägenhet med tre sovrum och började leta på egen hand. Idag så fixade det sig tillslut då jag, Marie och två brittiskor som vi inte har träffat ska flytta in hos en kinesisk dam men lite för många rum över. Det är sjukt bra läge, ganska billigt och man kan låsa om sig så jag är grymt nöjd!

Skolan började idag också som en liten parentes men det är inte så mycket att berätta om. Som skola är i allmänhet antar jag. Det är lite kick off-party på onsdag så det ska bli intressant.

Er som förväntade er en vild partyrapport med massor av fyllestories måste jag tyvärr lämna besvikna. Det har varit mycket "en öl i lobbyn" men hostelboende med fem främlingar av varierande ålder är inget bra utgångsläge för vilda utgångar. Men det kommer förhoppningsvis sånt också.

Må väl så länge!

Brighton so far

Har framkommit en smula kritik att jag gör för mycket reklam för bloggen när den bara innehåller ett inlägg så tänkte ändra på det nu. Men skippa reklamen? Aldrig. Jag skriver ett till inlägg istället.

Så vad har hänt hittills? Hela resan började bra då jag insåg att Kastrup en torsdag morgon till och med slår Stockholms kändistätaste gator då jag både stötte ihop med både Martin Bouqvist och sportkommentatorn Åke Unger på flygplatsen. Kanske inte så stort för somliga men det gjorde min morgon och väntan lite roligare.

När jag senare anlände till mitt Hostel här i Brighton så var den första person jag träffade Ian. Ian borde egentligen tillägnas ett eget inlägg här på bloggen för han var en karaktär om man säger så. Han såg lite ut som Parkinson (alltså tv-hosten, inte sjukdomen) och han lät nästan lika charmigt brittisk när han pratade. Problemet var att han inte slutade prata och stackars Sarah från Australien med jetlag i bagaget försökte hänga med i samtalen så gått hon orkade. Ian flyttade emellertid snart ut för att fortsätta följa sitt lag i cricket runt om i England. Cricket är en mycket märklig sport förövrigt.

Nästa morgon, alltså dag 2, så träffade jag Marie och Ellika som var i samma sits som mig, alltså i desperat behov av bostad och vårat bostadsletande får ett eget inlägg i bloggen eftersom jag har hört att folk inte orkar läsa långa inlägg...