Värme är en lyx

Jag skulle uppskatta temperaturen till ca 13 grader Celsius. Alltså inomhus, i mitt rum. Jag sitter fullt påklädd, med täcke, extra filt och halsduk i min säng och skriver med stelfrusna fingrar. Har tryck på shuffle på iPoden men ändå spelas det bara kalla låtar. Denna grymma kyla är ingen engångsföreteelse, den är ständig. Problemet ligger inte i att det är kallt ute, det ligger i att det är samma temperatur inne som ute. I mitt budgetrum finns det nämligen inget element.

Ibland kan jag uppskatta kyla. När man kan fascineras av något som enkelt som ångor från lungorna en kall vinternatt och inget får mig klarare i huvudet än en morgon med minusgrader. Men kylan får aldrig vara ständig som den är nu. Jag uppskattar alltid de riktigt kalla fotbollsträningarna i januari när ångorna som spelarna andas ut ligger som ett tjockt täcke över planen men det är bara för att jag vet att jag kommer hem snart. Hem till värmen, kanske ett varmt bad (jag vet, män badar inte men jag har alltid sett mig lite som ett gränsfall), varma tofflor och en filt framför teven. Här kommer man hem till samma kyla som man befann sig i. Jag vaknar frusen, duschar frusen, äter frusen och somnar frusen.

Nu ska jag ut och handla varma tofflor och vantar, det här håller ju inte.

Här. Ta och lyssna till en bra kall låt, ta på er vinterjackan och gå ut och blås lite ånga i den kalla vinterkvällen. Ah, bloggens prettonivå skjuter i höjden! http://www.youtube.com/watch?v=tw3b6sfbv6g

Det är viktigt med namn

Allt började så bra. Vi var laddade till tänderna och när Henrik forcerade in 1-0 så kände vi att det var Art Loving Prime Ministers match. Men det sket sig. Det är roligare att skriva matchrapporter när man vinner så jag nöjer mig med att konstatera att vi förlorade med 4-1 mot ett bättre lag och att undertecknad, som är självutnämnd kapten och lagledare, är mycket besviken på sig själv men nöjd med lagets insats som helhet. Jag gör som alla stora idrottsmän vid förlust, skyller på underlaget. Det kommer fler matcher och i efterhand var det kul att spela fotboll igen. Och vi hade coolare namn än dem.

På tal om coola namn så heter vår nya grammatiklärare Joe Trotta. Han är precis allt som våran förra lärare inte var. Rolig, logisk, pedagogisk och engagerande. Sedan ser han ut lite som en knutte också. Och så var det där med namnet. Vad är Andreas mot Joe liksom? Måste ha varit en chock för far och mor Trotta när deras lille Joe sa att han ville ägna resten av sitt liv åt att dunka in reflexiva pronomen i puckade svenskars huvuden. Typ: "Vad hände med trummis i ett punkband?"

Just nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli åtta. Runt åttatiden så kan man nämligen köpa kyckling för halva priset nere i den lokala mataffären. Första månaden åt jag så sjukt mycket kyckling, nästan bara kyckling. Av rädsla att det skulle börja gro vingar på mig gjorde jag sedan ett uppehåll. Kycklingar är ganska värdelösa djur. Vad är grejen med vingarna trots att de inte kan flyga? Nu ska jag i alla fall come-backa och smälla i mig en halv kyckling med lite ris och tomatsås.

Giddy up!

Kecke, hur mår du idag?

Så var det konsert ikväll igen. Paddingtons står på scenen, ett band jag inte hört något av men ibland får man lita på andra. Ofta är det inte så mycket spelningen i sig som lockar utan allt runtomkring. Som Shuffle-leken. En mycket trevlig och enkel lite sak, perfekt som uppvärmning till en konsert.

Shuffle-leken går till så att man tar Filips iPod-högtalare, även kallad Kecke av oklara skäl, och Filips iPod och trycker på blanda spår. På ett romariketskt sätt (tumme upp eller tumme ner)röstar alla deltagande sedan, ca tio sekunder in i låten, om den ska få fortgå eller inte. Som alla bra lekar omges den också av ett stort antal regler som inte får plats här, men när Kecke är på bra humör så brukar det bli riktigt trevligt. Ingen glömmer väl den gången hon (ja, Kecke är en hon) chockade oss alla genom att hosta fram upp emot tio raka "ja-röster" ur Filips aldrig sinande källa med bra musik. Eller kanske några har glömt det. Konstigt nog är det oftast vi som tycker om musiken som spelas som brukar vara mest engegerade...

En spelning som verkligen lockar, inte bara på grund av shuffle-leken, är Okkervil River som ska avnjutas den 12 november. Fixade biljetter i veckan efter lite strul och åh så bra det ska bli. Jag missade dem på Way Out West i somras eftersom Franz Ferdinand spelade samtidigt så det ska bli extra kul att se dem nu.

Jag har hittat någorlunda billigt och gott lösgodis! Något som inte finns i drivor här. Du har varit saknad, Caramel King.

Man är ju lite mongo

Det rullar på som man säger. Idag har jag lämnat in det sista viktiga i skolan på ett tag och har en relativt slapp vecka framför mig. Helgen var också lyckad.Vi hade ett lyckat surprise-party för Henrik, eller Hank the Tank som han egentligen heter. Jag sa till Henrik att vi skulle ha Fifa-turnering i loungen i Miami (vi måste ju ta något han inte kan tacka nej till) och han begav sig dit i tron att han kanske skulle lära sig vilken knapp man sköt med den här gången. Istället möttes han av säkert 2/3 av klassen och det blev en trevlig kväll.

Jag har fått musik av Filip. Riktigt bra musik. Sånt är alltid farligt för man blir en hemsk person. Man vill hela tiden lyssna på ipoden och det krävs väldigt mycket från ens medmänniskor för att de ska överträffa ipodens sällskap. Säg att man träffar någon på bussen så får det vara ett bra jävla intressant samtal för att det ska vara värt att ta ur hörlurna. Annars är det alltid kul när man hittar folk med samma smak som en själv, framförallt om de har en massa musik som man själv inte har, färdig att upptäckas. Det ger också upphov till intressanta diskussioner på balkonger sena nätter.

Igår var vi ett gäng som käkade tacos, scones och såg på film. Scones känns så jävla hemkunskap, man tänkte på Ing-Britt (ja, våran lärare hette verkligen så) men det var helt vansinnigt gott ändå. Filmen "There will be blood" hade jag redan sett, men den är riktigt bra och värd att se om. Erik, som tycker att James Bond är det coolaste som finns, sa aldrig riktigt vad han tyckte men han hoppades nog på fler aliens och superhjältar.

Något som också var roligt var att se Tottenham-Stoke på stammispuben igår. Dels så var det en väldigt händelserik match (två straffar, två utvisningar, sjukt långa inkast mm) och dels så upptäckte vi att vi, trots snart två månader i England, fortfarande är "mongo". Alltså riktigta idioter som inte kan föra normala samtal på engelska. Okej, kommer man in i ett samtal i lugnt miljö klarar man sig utmärkt men när en söt, jättetrevlig servitör frågar i bullrig miljo om man vill ha dessert så skakar man nervöst på huvet och mumlar "hmm nono". Eller när Sebastian undrar om de har några stolar över, så går han ca 1 miljon år tillbaka i tiden och blir en grottmänniska; "chair", grymtar han och pekar. Det hade vi ganska roligt åt.

Ikväll blir det slappt. Kankse en film. Jag är lite trött efter att ha dominerat squashbanan i en och en halv timme.

Må väl alla!

The Art Loving Prime Ministers

Filip och Butler har startat ett band. Ingen av dem kan sjunga och en av dom kan spela ett instrument (Butler på gitarr) men genom att marknadsföra sig som "så indie det kan bli" så tror jag att de skulle kunna ge ifrån sig ett eko i musikvärlden. Smaka bara på bandnamnet The Art Loving Prime Ministers. Ett namn som till och med får Suburban Kids With Biblical Names att kvida av avund. Eller deras planerade skiva "What a Wonderful Day For Eating Peaches In The Park". Med sådana namn spelar det liksom ingen roll hur det låter. De kommer bli signade utan att behöva röra ett instrument.

Det går ihärdiga rykten om att de ska spela på Luciakvällen i december. Något som dock förnekas i en intervju med musikmagasinet NME: "Fuck. Who cares man? We play wherever we feel like man", sade han en sönderknarkad Filip och fimpade på heltäckningsmattan medan Butler log kryptiskt i bakgrunden. Den stackars praktikanten på NME, med otroligt smala jeans och minimala vader, som gjorde intervjun sägs ha flytt landet.

The Art Loving Prime Ministers blir även namnet på det inomhusfotbollslag som tar sina första staplande steg nästa vecka. Även där tar vi över titeln "bästa indienamnet". Denna gång ifrån Dag & Red som spelar i någon av de lägre divisionerna i engelska ligasystemet.

Konstiga?

Några av er kanske kommer ihåg det här inlägget http://jo-axelsson.blogspot.com/2008/09/mrkliga-engelsmn.html där jag ondgjorde mig över konstiga engelsmän. Nu, efter en och en halv månad i Brighton är det dags för ny utvärdering. Är britter verkligen sjuka i huvet eller var det bara ett felaktigt första intryck?

Great Britain The Sequel- The Empire Strikes Back

Nä, alltså britter är fortfarande jävligt konstiga och jag har egentligen inget att säga till deras försvar, men en del saker har man faktiskt lärt sig att både förstå och uppskatta. Något av en vändpunkt blev en diskussion om vänstertrafik som vi hade på Filips balkong för några veckor sedan.

Slutsatsen: Varför egentligen ändra? Det finns ju inget egensyfte i att köra på andra sidan vägen och dessutom är det töntigt att ändra bara för att alla andra gör det. Låt turister vara förvirrade, så kanske man kan få sitt englandsbesök kryddat med en whiplash om man har tur. Såna kragar är ju coola, kolla killen i Beckfilmerna.

Nä nu ska jag gå och ta mig en stänkare.
Ha en god fredagskväll och må väl alla!

Cage Dage Party

Det var med mycket tungt huvud som jag släpade mig upp för att ringa pappa om när och var vi skulle mötas i söndags. En mycket barnslig tro att mera alkohol skulle göra kvällen innan på ARC roligare, höll på att sabotera min första dag med pappa på flera månader. Usch och fy tänkte jag, jag hade ju inte ens kul på ARC. Hur var detta värt det?

Allt löste sig ganska bra i och med att det var strul med pappas tåg så att han inte kom förrän 14:30. Mindre tid tillsammans men förmodligen roligare, jag hade inte varit i form för kvalitetsumgänge tidigare än så. Det blev en jättetrevlig dag och jag hann med att, som utlovat, spöa honom i biljard. Men han var faktiskt bättre än jag trodde. Kvällen var lugn och jag läste Café, Offside och Sonic. Tidningar som jag prenumerar på hemma, som han var snäll nog att släpa med sig till mig.

På måndagen, efter att ha studerat fågelstim med farsan (det var mer fascinerande än det låter, de var tusentals), så väntade konsert på kvällen med Filip och Daniel från klassen. Cajun Dance Party (Eller "Cage Dage Party", som Truls i klassen uttalade det. Han har enligt läraren "serious word problems" vilket är kul eftersom han själv tycker det är kul) stod på scenen och det var lite av en besvikelse. Bandet är helt okej med några bra låtar (http://www.youtube.com/watch?v=me36nLUnuSE ) men det var inget vidare scenframträdande. Trummisen hade ungefär lika mycket inlevelse som jag på en grammatiklektion och den ena gitarristen måste ha varit jävligt ful för han stod längst bak i mörkret hela konserten. Sedan var det den absolut kortaste konserten jag varit på. Sju låtar hann de med och det var inte valuta för pengarna.

Kvällen var på intet sätt bortkastad för det. Vi drog nämligen till Filips balkong efteråt och lyssnade på bra musik och drack lite för många öl. Mycket trevligt och det fick man betala lite för i skolan i morse men det var det värt.

Ikväll väntar Fifa 09-turnering i loungen på Miami Hotel!

Ost, vin och Barry White

Skägget där uppe spelar oss ett spratt här i Brighton då han leker med vädret. För två veckor sedan gick jag och frös i min vinterjacka och tjocka halsduk och idag, 11 oktober, har jag spenderat dagen i shorts och t-shirt på stranden. Så mycket för mina tidigare höstreferenser här i bloggen.

Jag älskar min gata! Jag bor i Kemptown på St James' Street och det är den mest utpräglade gaygatan. Folk reagerar alltid lite när jag nämner var jag bor men att fokusera på vilken sexualitet folk på gatan har vore väldigt synd, den har nämligenså oerhört mycket mer att erbjuda än gaybarer och folksamlingar av transvestiter. Igår var jag till exempel i en affär som man måste älska. Eller att kalla det en affär vore lite av en överdrift, det var mer ett rum. Ett rum fullproppat med gamla skivor, filmer och massa annat coolt skräp. Jag fastnade för filmen Short Cuts av Robert Altman som jag hört mycket gott om. En piratkopia som kostade två pund. Jag köpte också No Country For Old Men, som skulle kostat 4 men jag fick den för tre för att killen saknade växel. Sånt måste man ju älska.

Gårdagskvällen var en av de trevligaste under vistelsen än så länge. Vi var ett gäng som köpte på oss en massa vin och ost och begav oss till Miami Hotel, där nästan halva klassen bor. I loungen på Miami tände vi sedan ljus, satte på lite klassisk musik och prövade ostar och viner natten lång. Vi kom överens om att detta, ett gäng helt okunniga 20-åringar på ost- och vinprövning, var det ungefär så pretto det kunde bli och det blev väldigt kul i och med att allting var med glimten i ögat. Vi lyckades till och med gräva fram en Barry White-låt. Tända ljus, ost, vin och Barry White var just då oerhört kul.

Ikväll blir det lysande indiepop på ARC!

Pest, kolera eller grammatik?

Det är en väldigt bred kurs jag läser, har jag kommit på. Bred i den bemärkelsen att det får plats en helvetes massa olika saker i den, så att man ena lektionen ska göra en "literary essay" om pjäsen och filmen Educating Rita för att nästa lektion traggla grammatik. Det förstnämnda tycker jag är riktigt kul, jag skulle kunna skriva det för skojs skull om jag hade tråkigt någon gång, men grammatik är ungefär lika kul som kolera (som sägs vara lite bättre än pest, eller om det var tvärtom).

I Written Proficency, alltså kursen där vi skriver uppsatsen, får man mycket utrymme till analys, ingenting är givet och allting kan diskuteras. "Läxorna" består ofta i att läsa stycken eller böcker som man gärna hade läst ändå, och sånt kan man ju leva med. I grammatik är allting givet och läxorna består ofta i att lära sig svåra termer på saker man redan kan, eller i alla fall trodde att man kunde. Sedan vet jag att grammatik är jätteviktigt och blablabla. Det är det som är så störande.

Grammatikläraren Anders bekräftar för övrigt alla mina fördomar mot en grammatiklärare. Det här är alltså en kille som antagligen läst en liknande grammatikkurs och tänk fan det här var inte så pjåkigt (pjåkigt är ett ord en grammatiklärare skulle använda), jag tror jag vill fortsätta med det här hela livet. Han har som en aura av grammatik runt sig som skriker av tråkighet. Tråkiga kläder, tråkiga försök till skämt och tråkiga lektioner. Grammatiken känns så jävla höst.

Allt känns faktiskt jävligt höst. Det enda som är bra med hösten är att höstmusik är bättre än sommarmusik. Arcade Fire, Feist och Okkervil River gör vilken grå höstdag som helst lite bättre. Inte mindre grå, snarare gråare, men bättre.

Farsan kommer på måndag!

Må väl alla!

London - dag två

Om första dagen i London var dagen då man blev förälskad i London så var den andra dagen den dag då man inser att även den skönaste skönhet har sina fläckar. I detta fallet var skönhetsfläcken vatten. Söndagen blev den kanske blötaste dagen i mitt liv.

Erik hade ställt sin mobil på "alldeles för tidigt". Så mycket skulle ju hinnas med. Vi tänkte gå på British Museum, marknad i Notting Hill, besöka St Paul's Cathedral (och kanske komma in den här gången) och slutligen gå på konsert på kvällen, innan vi återvände till Brighton. Dessutom så hade han lovat att hälsa på sin kompis från Lidköping på morgonen och hon i sin tur hade utlovat frukost.

Ett strilande regn mötte oss när vi lämnade kollektivet lite bakfulla och mycket trötta. Jag hoppades för mig själv att det skulle bli ett snabbt besök hos Eriks kompis och att det inte var för långt. Om allt det sket sig skulle man kankse i alla fall få en bra frukost. Lite kaffe i alla fall? Kompisen, Catrin, bodde väldigt långt ifrån staden, hade inget kaffe, inget pålägg (men vi fick ta smör om vi ville) och det förut lite charmiga "englandregnet" var nu inte alls charmigt, bara vått. Detta, tillsammans med att hon dessutom bodde långt ifrån närmsta buss, gjorde att vi blev minst sagt blöta (paraplyer? va?) och besöket minnesvärt av lite fel orsaker. Men ingen skugga över Catrin. Hon var skittrevlig och kan ju inte hjälpa att det regnade på vägen.

Misären slutade dock inte där. Vi tog nämligen bussen åt fel håll och när vi frågade en gammal man efter närmsta vägen till "central London" så skrattade han åt oss och sa att han inte hade "been there for years". Vi var, så att säga, lite off.

Kalla, blöta och trötta bestämde vi oss för att skita i allt utom museet, så vi var där och kollade på saker som Storbritannien ärligt stulit från folk med mindre vapen tills vi kände att vi var ursäktade att åka hem.

Besöket som helhet var således ganska okej med en bra dag och en dålig. Staden som helhet var precis lika bra som jag trodde att det skulle vara. Ta bort regnet och du har ett paradis och vafan, jag är från Göteborg så jag är van.

London

När man vanligvis besöker en stad så måste man planera. Det finns ofta ett antal saker som ska ses och man måste hela tiden vara på tårna för att minimera risken av tristess. Man tyngs ständigt av en känsla att man måste "utnyttja tiden". Så är inte fallet med London, eller det var i alla fall inte så för mig och Erik när vi besökte staden i helgen. För i London behöver man inte leta efter saker att göra, sakerna kommer till en.

Resan började halvbra när Erik tyckte att vi skulle förbättra våran karma genom att ställa oss upp för äldre passagerare på tåget, så det blev en och en halv timmes stående. Man är ju inte den som tackar nej till karma. Sen hade jag svenska köttbullar som matsäck och då kan man med att stå och trängas. Erik löste matproblemet med att redan ha ätit pasta bolognese vilket är anmärkningsvärt i och med att vi åkte hemifrån ungefär klockan 10:30.

Egentligen skulle man bara kunna åka dit och hänga på någon gata och antagligen få roligt i alla fall men vi hade ändå några rekommendationer att ta hänsyn till. Vi anlända på Victoria Station ungefär klockan 12 och begav oss direkt till Camden Market, en jättelik marknad där du kan hitta nästan vad som helst. Otroligt mycket folk och otroligt mycket spännande saker att titta på, allt second hand. Man blev sugen på att fynda lite men det var så mycket folk, liv och rörelse överallt så vi bestämde oss för att bara gå och titta. På marknaden träffade vi också Eriks kompis Filip som bor i London och det var hos Filip vi sedan skulle spendera natten, eller i alla fall morgonen.

Efter Camden Market gick jag och Erik mot St Pauls Cathedral. Jag minns att jag besökte den kyrkan när jag var i London förra gången tillsammans med pappa och brorsan men den gången gjorde det inga större intryck på mig. Helt vansinnigt när jag tänker tillbaka på det, för den här gången var det verkligen maffigt. Den är enorm! Vilken jävla byggnad. Och då såg vi ändå bara utsidan för de stängde precis innan vi skulle gå in. Oturen skrattade åt oss i ansiktet och det var inte sista gången under resan. Sedan bar det i alla fall av mot Chinatown och vi åt en dyr men vansinnigt god buffé. Goda bufféer är farliga, man mår verkligen inte bra efteråt.

Lite rundare om magen begav vi oss sedan mot Filips kollektiv, där han bodde med nio andra, varav jag tror att det var 7 svenskar. Det är förövrigt otroligt mycket svenskar i London, det är så att man inte ens reagerar på svenska. Faktum är att det är den stad i världen med flest svenskar, om man räknar bort Stockholm, Göteborg och Malmö.
Förfesten förflöt smidigt och alla hade trevligt. Några britter hade tagit sig till kollektivet och vi fick snackat lite engelska också, något man kanske borde uppleva här i England...
När jag och Erik precis hade kommit tillbaka från den andra köpa-mera-alkohol-vändan och alla hade det som trevligast så skrattade oturen oss i ansiktet igen. Landlorden hade fått klagomål från en tant som inte tyckte om den (faktiskt inte alls) höga ljudnivån. Vi fick bege oss mot Londons uteliv istället och det är ju inte heller fy skam.

I fyllan och villan tog några taxi och några buss men vi slöt i alla fall samman på ett ställe som jag inte minns namnet på. Den första chocken kom efter en stund på dansgolvet när introt Break your social system spelas. Pacific är ett, inte så internationellt stort, göteborgsband som jag lyssnat mycket på i sommar och sett två gånger live, men aldrig trodde jag att de skulle spelas i London. Till min förtjusning upptäcker jag, när jag vänder mig om, att det inte alls spelas i högtalarna utan att de verkligen står på scenen, och jag får uppleva dem live för tredje gången på ganska kort tid. Ingen på stället, utöver mig och någon svensk till, visste vilka det var men vi skrålade med i texterna och var lyckliga som barn. En trevlig kväll avslutas sedan med té (!) på kollektivet.

Missa inte den andra delen, där en regnig och ganska misslyckad söndag behandlas.

Newcastle - roligaste fotbollsklubben

Dagens roligaste fotbollsnyhet står som vanligt Newcastle för. För er som inte vet är Newcastle ett engelskt lag som ständigt underpresterar. De har massvis med fans och en massa dyra stjärnor i laget men dålig ledning och coachning gör att de ständigt gör dåliga resultat. Nu, när de som vanligt ska byta tränare mitt i säsongen, så skriker alla efter en taktiskt slipad diamant, någon som kan ordna upp deras struliga försvarsspel. Gärna någon från Italien som är kända för sitt sinne för taktik. Vad gör de? De anställer Joe Kinnaer och hela fotbollsvärlden skrattar. Han är nämligen motsatsen till allt jag just skrev att de borde ha. Så vad gör han på sin första presskonferens, där han ska motbevisa alla och försöka fråmstå som en elegant taktiker? Han börjar så här:

JK: Which one is Simon Bird [Daily Mirror's north-east football writer]?
SB: Me.
JK: You're a cunt.
SB: Thank you.

"Cunt" är kanske den engelska fotbollens vanligaste ord. Aftonbladet översatte det till "idiot". Det var en väldigt snäll översättning. Kinnear fortsätter sedan presskonferensen genom att säga "fuck" i alla dess former 52 gånger. Newcastles fans kan känna sig trygga.

Övervinna rädslor

Vissa människor är rädda för spindlar, vissa är rädda för höjder men nästan alla människor är rädda för att göra bort sig. Därför var det med ett viss vemod som jag och Erik igår klev in i skolans squash-hall för att vara med i try out's för skolans lag. Rädslan blev inte mindre när vi studerade dem som spelade på banan innan try outen hade börjat. Deras lösa slag var hårdare än våra hårda och medan vi trodde att squash var en jobbig sport, där man sprang mycket, så stod de ganska lugnt och läste var bollen skulle hamna och litade istället på sin teknik och spelförståelse. Det blev inte bättre av att alla som kollade på och väntade hade skitdyra racket och utrustningar. Jag hade fotbollsshorts, svarta förbjudna sulor (jag försökte gå väldigt platt hela tiden för att dölja) och det billigaste racket där tejpen hade lossnat. Det kändes som att komma in som ny i en mellanstadieklass med tejpade glasögon.

Sedan kom coachen och som vanligt är inget så farligt som man tror att det är på förhand. Jag fick låna ett nytt racket och det delades in i grupper. Coachen frågade vilka som spelat organiserat förut och de som var så bra hade givetvis gjort det. De och några till slöt upp på den ena banan och vi som inte hade gjort det spelade på den andra. Till min stora lättnad var det lagom nivå på min bana och jag vann fler matcher än jag förlorade. Vi var givetvis inte i nivå med de bästa på den andra banan, och det var såklart dem som tog platserna i laget men det var kul och vi prövade i alla fall på det. Coachen sa att han såg "some good stuff" men att jag måste träna på min backhand. Jag svarade; "pff backhand are for wankers". Nej det gjorde jag inte.

Nu efter squashen ska jag bara övervinna min andra rädsla; gå till frisören här i England. I Sverige har man ju en routine. "Ungefär samma som nu fast lite kortare, spara lite mer i luggen så att min virvel inte syns så mycket och spara lite i nacken", typ. Vafan heter virvel på engelska?

I och med mitt äventyr på squashbanan igår så kanske ni förstår att det inte blev något av London den gången heller men ju är det på gång igen! Jag och Erik åker imorgon och har till och med fixat sovplats hos hans polare där. Det blir alltså utgång i London imorgon. Möcke bra!

Idag är det inga lektioner men väl information om studentföreningar och sedan är det grillning och fyrverkerier organiserat av skolan. Ska bli roligt.

Må väl!