London

När man vanligvis besöker en stad så måste man planera. Det finns ofta ett antal saker som ska ses och man måste hela tiden vara på tårna för att minimera risken av tristess. Man tyngs ständigt av en känsla att man måste "utnyttja tiden". Så är inte fallet med London, eller det var i alla fall inte så för mig och Erik när vi besökte staden i helgen. För i London behöver man inte leta efter saker att göra, sakerna kommer till en.

Resan började halvbra när Erik tyckte att vi skulle förbättra våran karma genom att ställa oss upp för äldre passagerare på tåget, så det blev en och en halv timmes stående. Man är ju inte den som tackar nej till karma. Sen hade jag svenska köttbullar som matsäck och då kan man med att stå och trängas. Erik löste matproblemet med att redan ha ätit pasta bolognese vilket är anmärkningsvärt i och med att vi åkte hemifrån ungefär klockan 10:30.

Egentligen skulle man bara kunna åka dit och hänga på någon gata och antagligen få roligt i alla fall men vi hade ändå några rekommendationer att ta hänsyn till. Vi anlända på Victoria Station ungefär klockan 12 och begav oss direkt till Camden Market, en jättelik marknad där du kan hitta nästan vad som helst. Otroligt mycket folk och otroligt mycket spännande saker att titta på, allt second hand. Man blev sugen på att fynda lite men det var så mycket folk, liv och rörelse överallt så vi bestämde oss för att bara gå och titta. På marknaden träffade vi också Eriks kompis Filip som bor i London och det var hos Filip vi sedan skulle spendera natten, eller i alla fall morgonen.

Efter Camden Market gick jag och Erik mot St Pauls Cathedral. Jag minns att jag besökte den kyrkan när jag var i London förra gången tillsammans med pappa och brorsan men den gången gjorde det inga större intryck på mig. Helt vansinnigt när jag tänker tillbaka på det, för den här gången var det verkligen maffigt. Den är enorm! Vilken jävla byggnad. Och då såg vi ändå bara utsidan för de stängde precis innan vi skulle gå in. Oturen skrattade åt oss i ansiktet och det var inte sista gången under resan. Sedan bar det i alla fall av mot Chinatown och vi åt en dyr men vansinnigt god buffé. Goda bufféer är farliga, man mår verkligen inte bra efteråt.

Lite rundare om magen begav vi oss sedan mot Filips kollektiv, där han bodde med nio andra, varav jag tror att det var 7 svenskar. Det är förövrigt otroligt mycket svenskar i London, det är så att man inte ens reagerar på svenska. Faktum är att det är den stad i världen med flest svenskar, om man räknar bort Stockholm, Göteborg och Malmö.
Förfesten förflöt smidigt och alla hade trevligt. Några britter hade tagit sig till kollektivet och vi fick snackat lite engelska också, något man kanske borde uppleva här i England...
När jag och Erik precis hade kommit tillbaka från den andra köpa-mera-alkohol-vändan och alla hade det som trevligast så skrattade oturen oss i ansiktet igen. Landlorden hade fått klagomål från en tant som inte tyckte om den (faktiskt inte alls) höga ljudnivån. Vi fick bege oss mot Londons uteliv istället och det är ju inte heller fy skam.

I fyllan och villan tog några taxi och några buss men vi slöt i alla fall samman på ett ställe som jag inte minns namnet på. Den första chocken kom efter en stund på dansgolvet när introt Break your social system spelas. Pacific är ett, inte så internationellt stort, göteborgsband som jag lyssnat mycket på i sommar och sett två gånger live, men aldrig trodde jag att de skulle spelas i London. Till min förtjusning upptäcker jag, när jag vänder mig om, att det inte alls spelas i högtalarna utan att de verkligen står på scenen, och jag får uppleva dem live för tredje gången på ganska kort tid. Ingen på stället, utöver mig och någon svensk till, visste vilka det var men vi skrålade med i texterna och var lyckliga som barn. En trevlig kväll avslutas sedan med té (!) på kollektivet.

Missa inte den andra delen, där en regnig och ganska misslyckad söndag behandlas.