Summering

Vanligtvis när jag skriver inlägg så är det ett spontanitetens verk. Jag brukar ha ett tema i huvudet, kanske en rubrik färdig, men formuleringar och vändningar i inläggen är sällan planerade på förhand. Det här är annorlunda. Hela veckan, ja längre än så faktiskt, har jag gått och tänkt på hur jag ska lägga upp det jag ska skriva nu och det här är på förhand det absolut svåraste inlägget jag har skrivit. Man skulle kunna använda den fega varianten och göra ett "höstens lista-inlägg" och punkta upp alla tokerier man har varit med om men det vore inte riktigt att göra hösten rättvisa. Jag tänkte försöke mig på att skriva vad jag verkligen känner i en löpande text. Det har blivit dags för en summering av resan jag varit på.

I början av sommaren kände jag mig nästan som en vuxen man. Jag hade precis lånat en kompis lägenhet, inte långt ifrån centrala Göteborg, och bodde därmed utom räckhåll för föräldrar för första gången i mitt liv. Jag hade också kommit in på min första universitetsutbildning som dessutom var förlagd i England. En världsmedborgare täntke jag. Veckan innan resan slogs den visionen i spillror totalt. Ett engelsk bankkonto skulle fixas, boende skulle hittas, böcker skulle köpas, det skulle skickas papper hit och papper dit. Och jag som någon vecka innan ringde mamma och frågade om man kunde torka vit och färgad tvätt samtidigt (dumt men inte att jämföras med Filips fråga till medboende på Miami Hotel: "Kan vatten kokas två gånger?"). Hur skulle jag klara mig utan mamma? Jag fick en liten chock och det var med en klump i magen jag klev in på Landvetter.

Som vanligt: Vad hade jag att oroa mig för? Vad jag inte insåg är att om en svensk är bortkommen och allmänt förvirrad i ett annat land, i synnerhet i England, så är inte den första reaktionen hos folk;"kolla på den puckade svensken" utan snarare; "behöver du hjälp?". Allt som hemifrån Sverige såg så svårt ut blev till petitesser och mamma i all ära men jag har klarat mig utmärkt själv. Istället kunde man koncentrera sig på att lära känna den nya klassen. Människor som först var lite intressanta, blev senare roliga att umgås med och ännu lite senare vänner, kanske för livet. Klassen var jättebra. Lite för bra kanske för den nära och intensiva kontakten med svenskarna gjorde att man inte behövde så mycket mer. Kontakten med engelsktalande personer har varit mycket sporadisk och det är det enda jag ångrar lite.

Det är just människorna i klassen jag kommer att komma ihåg och sakna mest när jag kommer hem. Staden är fin och bra på alla sätt men utan människorna som jag spenderade tiden här med så förlorar den lite sitt sammanhang och blir en stad i mängden. Personliga relationer oavsett karaktär är så mycket starkare för mig än relationer till platser och tid. Nu har många av dem som jag har haft mest och starkast kontakt med åkt hem och det känns sorligt och futtigt. Cecilia och Britta kramades snurrigt och halvhjärtat av igår på dansgolvet på nattklubben ARC och Filip fick, efter vissa påtryckningar från tjejer i klassen, en sån där killkram med klapp på axeln tidigare ikväll. Jag kommer med all säkerhet träffa alla tre igen men det kändes ändå lite lamt.

Det känns som att det finns väldigt mycket mer jag vill säga i en summering av hela hösten och det är möjligt att det kommer fler sammanfattningsliknande inlägg men jag tycker ändå att jag har fått med det viktigaste; relationen till människorna här och att jag kommer att sakna dem mer än staden.

Och än är det inte riktigt över! Imorgon ska en sista Londonresa genomföras med ett glatt gäng och det blir nog ett fint avslut. Nästa gång jag skriver är jag nog hemma. Väldigt lik jag senast var hemma men lite rikare på erfarenheter och med några fler riktigt goda vänner i bagaget.

(Och ganska mycket mer otränad. Gud vad jag vill spela fotboll)