Om att blogga (för sista gången!)

En seriös blogg är ett av de ärligaste sättet man kan kommunicera på. Man kan hävda att en blogg inte är så mycket kommunikation eftersom man inte kräver något gensvar och man kan hävda att bloggskrivande inte alls är ärligt för man kan verkligen skriva (och låta bli att skriva) exakt vad man vill. Det behöver inte alls spegla verkligheten, i alla fall så länge bloggens läsare inte träffar bloggens författare så ofta om alls. Samtidigt så är det faktumet att vem som helst kan läsa en blogg det som gör bloggfenomenet så ärligt. Jag ska förklara närmare.

När man pratar med personer i det riktiga livet så bär man många drag av schizofreni. När man pratar med mamma eller pappa är det viktigt att poängtera att ekonomin är sund, att skolan och hälsan går bra även om så inte alltid är fallet. Bakfyllor modell större blir till att man är "lite trött" medan man till andra bekanta fritt kan basunera ut exakt hur mycket man drack dagen innan. När man pratar med kompisar från fotbollslaget så kan faktumet att man vet hur Stokes nedflyttningskamp i Premier League förflyter vara ganska viktigt, när man pratar med en tjej man är intresserad kanske man väljer att framhäva andra sidor och kunskaper. Med vissa kompisar snackar man om meningen med livet medans man med andra kompisar snackar om meningen med Daniel Andersson på mittfältet i en EM-elva.

Man byter personlighet lite för varje person man möter och samtalar med. På en blogg talar man till alla som vill bli talade till samtidigt och gör man det seriöst, vilket jag anser mig ha gjort, så blir bloggmediumet väldigt ärligt. Ett sätt att förmedla vem Johan Axelsson egentligen är. Något som både är väldigt rolig och väldigt skrämmande att förmedla. Den skrämmande delen fick jag erfara när min grammatiklärare (som på något sätt hittade bloggen) fick reda på vad jag egentligen tyckte om honom.

Jag skrev i mitt första inlägg här på bloggen att jag valde ett neutralt namn på bloggen (inte typ "Brightonbloggen") för att jag ville kunna fortsätta när jag kom hem. Jag tycker om att skriva och när man kommer på något jävligt smart så är en blogg en bra ställe att uttrycka det på men jag väljer ändå att lägga ner bloggen, i alla fall ett tag framöver. Visst finns det mycket härifrån pojkrummet i Torslanda som också fascinerar mig, tankar och idéer som fortfarande är bloggkompatibla (haha bloggkompatibla var ett riktigt ord!) som man gärna vill dela med sig av men jag behöver ett sammanhang. Att utgå ifrån något jag gjort eller upplevt och sätta in det i ett större sammanhang. Tillräckligt händer inte, kommer inte att hända härifrån för att hålla en blogg uppdaterad. En centralamerikaresa är dock planerad till våren och då kanske jag kommer tillbaka!

Tack till alla som har läst, det hade varit lite tråkigt och meningslöst utan er!

Och God Jul!

Nutiden

Det var en mycket märklig känsla att komma hem. Det första som slog mig var att det var nog bra för Trollrunan 130 att bara ha föräldrar hemma ett tag. Det såg nämligen ut som ett någorlunda välstädat hem vilket är lite av en ny upplevelse. Jag har alltid velat tro att det var alla som hjälpte till att stöka ner men när jag nu, efter snart tre dagar hemma, tittar ut över mitt redan stökiga gamla pojkrum inser jag att jag (och brorsan, herregud brorsan) alltid varit bovarna i dramat.

I alla fall så tror jag att jag faktiskt har börjat få perspektiv på Brightonresan. Trots den knappa tiden sedan jag kom hem så känns allting från Brighton som ett minne snarare än en aktualitet. Minnen som hela tiden kommer tillbaka i form av att till exempel lyssna på låtar man lyssnade på där och framförallt när man pratar med vänner man skaffade sig.

Något jag däremot inte fått perspektiv på än är att komma hem. Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att man kan duscha med normal stråle igen, att det räcker att spola en gång i toaletten och tror att jag, kommer få en chock (om man nu kan tro att man ska få en chock) när jag inser att en utgång här i Göteborg på allvar skapar stora hål i plånboken och att man därtill får lyssna på skitmusik.

Nu har jag behandlat dåtiden och nutiden. Framtiden då? Den är för en gångs skull välplanerad men som alltid vag. Jag håller på att söka jobb för fullt för oavsett vad framtiden vill mig så behövs det ju pengar. Närmast hade alla eventuella inkomster tänkt gå till en planerad sydamerikatripp senare i vår. När jag kommer hem därifrån blir det definitivt en säsong till på Liseberg och sedan på hösten tänkte jag ta mig i kragen och plugga något på riktigt. Hoppa på något program och antagligen flytta från Göteborg. Men då är då och nu är nu och nu ska jag spöa Oscar i squash. Sedan blir det biljard på klassiska Kville Biljard och ikväll är det Klubb Populär. En lisebergsfest på det imorgon och det kanske inte är så toktigt att komma hem ändå.

Dåtiden

Min kloka vän Oscar och jag diskuterade för längesedan meningen med livet under en blöt kväll. Som vanligt under diskussioner av sådant slag sades det säkert mycket dumt men Oscar hade en teori som jag faktiskt har lagt på minnet. Han menade att meningen med livet är att ha gjort så mycket saker i livet som möjligt som är värt att berätta när man blir gammal. Saker man verkligen vill dela med sig av. Sedan är det skitsamma om folk vill lyssna, det viktiga är att man har gjort saker som man själv vill prata om. Min höst i Brighton ligger helt i linje med Oscars meningen-med-livet-teori. Jag kommer vilja tjata hål i huvudet på mina eventuella barnbarn om den här tiden.

Den sista dagen i England blev en perfekt avslutning på hela äventyret. En dag vars händelser mycket väl symboliserar hela vistelsen. London skulle besökas en sista gång innan vi åkte och det blev det trevligaste londonbesöket hittills, mest för att Gud inte öppnade himlen över oss den här gången men ändå. Efter mycket letande fann vi tillslut National Portrait Gallery, en fotoutställning som Daniel hade fått nys om och jag, Daniel och Signe hade väldigt kul åt att amatöranalysera alla bilder. En bra utställning för övrigt också som rekommenderas om man i är London.

Sedan åt vi en den goda Sista Måltid (jag väljer att inte nämna min Double Angus Meal på stationen nästa dag. Jesus smällde säkert också i sig en Whopper (Angus fanns inte då) på den sista dagen men det står inte i bibeln) på en pub nära Victoria Station innan vi åkte hem. En mycket trevlig och minnesvärd måltid med otroligt mycket skratt. Det är mycket det jag menar med att dagen symboliserade hela resan och det var också det jag behandlade mitt förra inlägg. För London och National Portrait Gallery i all ära men det är en måltid på en något sunkig pub med sina vänner som gjorde starkast intryck.

Kvällen avslutades sedan i loungen på Miami Hotel, som så många gånger förr. Det blev ett tårfyllt farväl. Inte för att det var så sorgligt utan mest för att Signe skrattade så att hon grät när Erik tyckte det var en god idé att bland annat ta med sig halva toarullar från där han hade bott. Han hade länsat stället helt. Sparsam kan man ju vara men toarullar vafan. Bara Ärik.

Hej då klassen! Vi ses till omproven här i Göteborg!

(Vill tydligt poängtera att jag inte har några omprov men ska ta tillfället i akt att träffa forna klasskamrater som kommer till Göteborg)

Summering

Vanligtvis när jag skriver inlägg så är det ett spontanitetens verk. Jag brukar ha ett tema i huvudet, kanske en rubrik färdig, men formuleringar och vändningar i inläggen är sällan planerade på förhand. Det här är annorlunda. Hela veckan, ja längre än så faktiskt, har jag gått och tänkt på hur jag ska lägga upp det jag ska skriva nu och det här är på förhand det absolut svåraste inlägget jag har skrivit. Man skulle kunna använda den fega varianten och göra ett "höstens lista-inlägg" och punkta upp alla tokerier man har varit med om men det vore inte riktigt att göra hösten rättvisa. Jag tänkte försöke mig på att skriva vad jag verkligen känner i en löpande text. Det har blivit dags för en summering av resan jag varit på.

I början av sommaren kände jag mig nästan som en vuxen man. Jag hade precis lånat en kompis lägenhet, inte långt ifrån centrala Göteborg, och bodde därmed utom räckhåll för föräldrar för första gången i mitt liv. Jag hade också kommit in på min första universitetsutbildning som dessutom var förlagd i England. En världsmedborgare täntke jag. Veckan innan resan slogs den visionen i spillror totalt. Ett engelsk bankkonto skulle fixas, boende skulle hittas, böcker skulle köpas, det skulle skickas papper hit och papper dit. Och jag som någon vecka innan ringde mamma och frågade om man kunde torka vit och färgad tvätt samtidigt (dumt men inte att jämföras med Filips fråga till medboende på Miami Hotel: "Kan vatten kokas två gånger?"). Hur skulle jag klara mig utan mamma? Jag fick en liten chock och det var med en klump i magen jag klev in på Landvetter.

Som vanligt: Vad hade jag att oroa mig för? Vad jag inte insåg är att om en svensk är bortkommen och allmänt förvirrad i ett annat land, i synnerhet i England, så är inte den första reaktionen hos folk;"kolla på den puckade svensken" utan snarare; "behöver du hjälp?". Allt som hemifrån Sverige såg så svårt ut blev till petitesser och mamma i all ära men jag har klarat mig utmärkt själv. Istället kunde man koncentrera sig på att lära känna den nya klassen. Människor som först var lite intressanta, blev senare roliga att umgås med och ännu lite senare vänner, kanske för livet. Klassen var jättebra. Lite för bra kanske för den nära och intensiva kontakten med svenskarna gjorde att man inte behövde så mycket mer. Kontakten med engelsktalande personer har varit mycket sporadisk och det är det enda jag ångrar lite.

Det är just människorna i klassen jag kommer att komma ihåg och sakna mest när jag kommer hem. Staden är fin och bra på alla sätt men utan människorna som jag spenderade tiden här med så förlorar den lite sitt sammanhang och blir en stad i mängden. Personliga relationer oavsett karaktär är så mycket starkare för mig än relationer till platser och tid. Nu har många av dem som jag har haft mest och starkast kontakt med åkt hem och det känns sorligt och futtigt. Cecilia och Britta kramades snurrigt och halvhjärtat av igår på dansgolvet på nattklubben ARC och Filip fick, efter vissa påtryckningar från tjejer i klassen, en sån där killkram med klapp på axeln tidigare ikväll. Jag kommer med all säkerhet träffa alla tre igen men det kändes ändå lite lamt.

Det känns som att det finns väldigt mycket mer jag vill säga i en summering av hela hösten och det är möjligt att det kommer fler sammanfattningsliknande inlägg men jag tycker ändå att jag har fått med det viktigaste; relationen till människorna här och att jag kommer att sakna dem mer än staden.

Och än är det inte riktigt över! Imorgon ska en sista Londonresa genomföras med ett glatt gäng och det blir nog ett fint avslut. Nästa gång jag skriver är jag nog hemma. Väldigt lik jag senast var hemma men lite rikare på erfarenheter och med några fler riktigt goda vänner i bagaget.

(Och ganska mycket mer otränad. Gud vad jag vill spela fotboll)

Jag och Oasis

Alltid när jag har något viktigt framför mig lyssnar jag på Oasis. Då skulle man kanske tro att det är för att jag verkligen tycker om dem, att det är något av ett favoritband men så är inte riktigt fallet. Oasis är ett jättebra band och om jag visste att jag skulle vara hemma i vår hade jag varit den första att boka biljett till deras spelning i Göteborg. Men Oasis är långt ifrån ett favoritband och faktum är att jag nästan aldrig lyssnar på dem förutom just när jag har något viktigt framför mig.

Det började med körkortet. Timman innan mitt teoriprovet gick jag runt med min iPod för att samla nerverna och "Live Forever" passade alldeles utmärkt för tillfället. Provet gick smärtfritt men mer på Oasis tänkte jag nog inte. Förrän veckan efter. Jag hade fått en andra chans till anställningsintervju på Liseberg där jag någon månader tidigare. Efter intervjun satte jag mig på bussen hem och satte på mig mina hörlurar. Telefonen ringer, okänt nummer. Med telefonen i ena örat och "Supersonic" med just Oasis i andra får jag av min framtida chef Petra att jag skulle jobba på Liseberg följande sommar. Lycklig såg jag ner på min iPod och tänkte tillbaka på körkortsteoriprovet. Några månader senare; (What's The Story)Morning Glory timman innan klarad uppkörning. Fan, Oasis kanske var något mer än bara sköna riff.

Nuförtiden spelar jag alltså nästan alltid Oasis inför viktiga saker. Det spelar inte så stor roll vilken låt det är men helst någon från de två första plattorna då de var världsbäst och visste om det. Jag vill inte tro att det har med skrockfullhet att göra det. Jag är normalt inte den som kastar salt över axeln och så vidare och jag tycker att sånt är lite töntigt. Jag tror mer att viktiga tillfällen passar jävligt bra för musiken de spelar och att det är lite av en upplevelse att lyssna på dem innan, det blir lite heligt.

Nu har jag gjort mitt sista prov på mycket länge och jag hann med nästan hela Definately Maybe på morgonen. Klart det gick bra. Nu har jag en ganska bekymmerslös vinter och vår framför mig. Jag kommer sakna er, bröderna Gallagher. Vi ses nog till hösten då det ska pluggas igen.

Konsten att stjäla

Med en dryg vecka kvar här i Brighton återfinns det numera bara luft i såväl min tandkrämstub som schampoflaska. Jag vet att hemma på Trollrunan 130 kan jag bada i tandkräm om jag så vill utan att betala en krona för det. Det tar därför emot ganska mycket att gå och handla nytt med bara en vecka kvar. Men tänderna ska ju bli rena och duscha bör man ju. Så vad gör man? Man stjäl.

Jag delar badrum med två litauiska tjejer och Marie från klassen så utöver min tomma finns det tre andra tandkrämstuber att ta av. Uppenbarligen så nöjer sig tjejer inte heller med ett schampo så där är valmöjligheterna närmast oändliga. Men tro nu inte att det bara är att ta hur som helst, man måste ha taktik, en väl utarbetad strategi som måste följas till fullo för att man inte ska bli upptäck.

För det första måste man variera sig, tar man alltid från samma schampoflaska kommer ju ägaren att märka att något är i görningen. Man schamponerar sig därför enligt en rotationscykel där Palmolive kommer först, sedan Schwarzkopf, en touch av något som kallas Timotei den tredje dagen och sedan tillbaka på Palmolive den fjärde. Samma sak gäller för tandkrämen. Här kan man inte ta hänsyn smak eller hurvida de motverkar plack eller inte utan man måste gå efter cykeln: Colgate, Pro-Namel, Aquafresh och tillbaka på Colgate. Viktigt är också att man inte slänger sina gamla, avklarade tuber och flaskor. Det skulle skapa misstanke. De får ligga där i badrummet och få mina medboende att tro att jag varje morgon lyckas trotsa naturlagarna och klämma ut lite substans ur dem.

Misär och vantrivsel

När jag går igenom min blogg slår det mig att nästan alla inlägg är skrivna med en positiv ton. Jag verkar väldigt lycklig hela tiden och mycket handlar om att trivas. Detta har, om jag tillåts analysera mig själv, att göra med två saker. För det första är denna Brightonvistelse en bra period i livet för mig. Inte så att jag går runt leendes hela tiden men den generella känslan är ändå såpass positiv att när jag sätter mig ner för att plita på ett blogginlägg så överväger oftast de postiva känslorna de negativa. För det andra är det helt enkelt roligare och kanske också enklare att skriva positivt laddade inlägg. Här kommer dock ett inlägg som lägger sig som ett svart moln över alla positiva känslor. Här kommer ett inlägg om vantrivsel.

Av gårdagens inlägg kunde man utläsa att jag kände mig på bättringsvägen. Mina sjukdomar brukar ju inte bli långvariga. Jag köpte kaxigt nog också biljett till London som skulle utnyttjas idag tillsammans med Filip och Erik. En biljett som alltjämt ligger i plånboken oanvänd. Det här blev istället en av de absolut längsta dagarna i mitt liv, det känns som en vecka sedan jag vaknade i morse. Jag har legat till sängs cirka 80 % av dagens timmar, för trött för att ens läsa de oh så viktiga texterna till onsdagens prov. Hjärnan tänker hela tiden att jag har fått nog, att sängen är inte så jävla rolig längre, men kroppen orkar inte lyssna. De få gånger under dagen hjärnan övertygat kroppen om att gå ner för att ta sig en bit mat eller bara gå runt kvarteret så har den ganska snabbt fått känna sig besegrad av kroppens trötthet. Ingen aptit, ingen lust, ingen ork.

Jag ser ut som en blandning Rocky efter nio tuffa ronder och Robinson Kruse. Orakad, oduschad och mossigt och svullet ansikte. Jag har haft på mig samma kläder som jag sov svettigt i under natten. Men vem bryr sig? Jag varken vill eller orkar träffa någon en dag som denna. Rummet ser ut som en sjuklings rum brukar göra. Äckligt. Snorpapper överallt. Jag längtar, längtar efter att bli så frisk så att jag orkar städa. Bara det liksom.

Nu har jag ägnat tre inlägg åt att beklaga mig för något så banalt som en sjukdom så nu ska jag inte tjata mer. Folk har antagligen haft feber förr. Nästa gång är jag förhoppningsvis åter tillbaka med glad ton.

Lite mer om sjukdom

Det blev en ganska hård natt då sjukdomen för en gångs skull bröt ut på allvar. Annars brukar som sagt mina sjukdomar stanna i ocreddiga förkylningsstadiet men nu får ni alltså, om inte förr, börja tycka synd om mig på allvar. Feber och hela paketet. Ändå, för att spela vidare på min fruktansvärda gårdag, så mår jag mycket bättre idag. Kanske på grund av alvedon men ändå.

Personligen tycker jag att den här delen av sjukdom är ganska skön. Man är ursäktad för att vara sjukt slapp, äta massa godis och titta på film hela dagen. Man behöver inte ta hänsyn till att solen skiner utanför och att man måste inte "utnyttja dagen". Det är lite det här man var ute efter när man var liten och man låg och hoppades att termometern skulle stå på 38 så att man skulle slippa skolan. När jag var liten bakade jag alltid negerbollar när jag var sjuk. Förstår inte alls varför jag gjorde det just när jag var sjuk men varje tillfälle som ges att baka negerbollar bör tas.

Igår hade vi de två sista lektionerna i skolan, nu har vi bara ett prov på onsdag kvar. Det känns märkligt och sorligt. Paradoxalt nog känns denna sista vecka i skolan lite som sista veckan på sommarlovet. Men jag har lovat mig själv att inte skriva sammanfattningsliknande inlägg förrän det verkligen är slut så jag nöjer mig med att konstatera att man går runt med en märklig känsla de här sista dagarna. Inga fler fikapuser i "Bridgen", inga fler bibliotekseftermiddagar och inga fler squashturneringar efter skolan.

Nä nu ska det slappas berättigat.

Må väl!

En veklings försvarstal

Så här sitter man med lite väl många tröjor på och tycker synd om sig själv. Trivselnivån hade varit nere på rött om det hade funnits en trivselmätare (det borde det verkligen finnas) och allt detta skyller jag på en förkylning. Jag hatar förkylningar. En förkylning är, tillsammans med skavsår, den åkomma som ger absolut minst cred och medlidande i förhållande till den smärta det orsakar kroppen.

Inte en jävel bryr sig om att man är "förkyld". "Han har ju antagligen inte ens feber", kanske folk resonerar, som om termometern låg i direkt förhållande till tidigare nämnda trivselmätare. Sanningen är ju att man mår väldigt mycket sämre precis innan sjukdomen bryter ut. Det värsta är att mina förkylningar inte ens brukar bryta ut så jag stannar nog i detta ocreddiga tillstånd och tycker synd om mig själv. Och inte en jävel bryr sig.

Slutligen vill jag påstå att om lilla Mbeki från Sudan hade känt som jag, så hade han också klagat.

Insikt

Man vet att man tränar för lite när man tänker likt jag gjorde nyss: "Jag dammsög ju förut. Det gav ju lite träning". Jag saknar fotbollen.

Flugor

Det var ett tag sedan sist jag skrev och jag skulle vilja påstå att det är för att jag är mycket upptagen man. En man med många viktiga göromål som står i vägen för blogginlägg. Det vore givetvis en lögn. Sanningen är att vi nästan aldrig går i skolan längre och att bristen på uppdatering beror på att internet har legat nere. Så coolt var det med det.

Luckorna där skolan förut låg måste fyllas. Man måste alltid hitta nya flugor, som vi sa på gymnasiet då vi ville hitta saker att göra i grupp på rasterna. Vi hade en vansinnig period i tvåan som bestod av att vi varje rast (och vissa lektioner) spelade kortspelet "Stress" i cafeterian. Svanlaug, som skötte cafét, tyckte nog att vi var lite märkliga. Dels för att vi spenderade orimligt mycket tid där och dels för att vi ofta var lite väl engagerade för att vara 18 år och spela stress. Vi vill dock fortfarande tro att vi var lite av hennes favoriter och att hon saknar oss lite. Precis som vi saknar henne, gamla "Svannis".

Så varför allt detta om stress och gymnasieflugor undrar ni? Givetvis för att man aldrig blir för gammal för flugor och att den nya flugan heter Trivial Persuit på en rosa (måste ju älska att den är rosa!) pub som heter Robin Hood. Det började i fredags när jag och Daniel spenderade ungefär 6 timmar åt att slå Filip och Erik med knapp marginal. Samma procedur upprepades idag, bara att även Cecilia fick känna sig besegrad av min och Daniels oerhörda intelligens.

6 timmar tänker ni? Den långa tiden får ursäktas med att spelet är en engelsk version från 1982 och man behöver vara väl bevandrad med brittiska tv-serier från 60-talet för att kunna svaren på de flesta frågor. Fuck BBC.

Nu är det filmkväll hos Cecila. Trivsel.

Konsert och utgång

I'm From Barcelona är ett band jag aldrig riktigt engagerat mig i. De har funnits där i iPoden och jag kan sjunga med i deras allra trallvänligaste låtar men de har aldrig riktigt berört. Igår, i ca en timma på Concorde 2, var de det viktigaste bandet i världen. Det var ett scenframträdande som ställer det mesta jag har sett i skuggan och när sångaren stagedivade (varför är det så coolt?) i slutet så var han bara kung. Dessutom hade de en gitarrist som på alla sätt liknade Keith i The Office. Efter det blir musiken liksom bara en bonus.

Efter konserten drog vi till en ställe där man, med hjälp av sin iPod, vara dj själv. Jag och Filip var glada och nervösa som små pojkar och vi tänkte i flera vändor på vilka låtar man skulle satsa på. Skulle man satsa på enkla klassiker som alla kunde och gillade eller skulle man sträva efter credden av att spela något som få känner till men alla ändå tycker om? Vi kom fram till att det viktigaste var att det var dansant. Vi fick spela tre låtar. "Tribulations" med LCD Soundsystem, "Last Nite" med The Strokes och "Tell No One About Tonight" med Le Sport fastnade vi tillslut för. Alla dansade och det var en mäktig känsla och en jävligt kul grej.

Kvällen slutade dock inte där. Runt klockan ett så begav vi oss till Oceana, ett ställe som är lätt att tycka illa om. Det är lite för mycket avenyn, lite för mycket dryga vakter, lite för korta kjolar och lite för lite hjärta. Jag kom in till tonerna av typ den där gamla Teenage Dirtbag-låten som var hemsk redan när man var liten och tänkte; var har jag hamnat? Kvällen räddades dock av att jag och Sebastian spenderade den sista timman åt en fullständigt vansinnigt rolig dans som egentligen inte kan beskrivas i ord. Jag kan nöja mig med att man formar en snabel med armen och gungar lite och att man ser helt intelligensbefriad ut. Så där stod vi alltså, två fullständiga idioter och gjorde snabeldansen. Tjejerna med för korta kjolar kunde inte tro sina ögon.

Happiness is only real when shared

Igår blev det tillslut filmkväll och vi såg på Into the Wild. En fantastisk film som handlar om vad man värdesätter i livet, vad som verkligen är viktigt. Jag skulle egentligen vilja skriva mer om den men det skulle vara svårt utan att avslöja slutet för er som inte sett den. Se den istället.

Tick tack

Det börjar närma sig. Den 16 december åker jag hem och det är med mycket vemod jag hela tiden hittar små tecken och signaler som vittnar om hur kort det faktiskt är kvar. När tandkrämen är slut köper jag inte den stora tuben för jag vet att jag ändå inte kommer göra slut på den och det är faktistk med blandade känslor jag konstaterar att vi nu bara har två prov i skolan kvar.

Nu får jag hejda mig innan det här inlägget halkar in på någon sorts sammanfattning om tiden här. Det skulle kännas sorgligt och märkligt eftersom det trots allt nästan är en månad kvar men jag kan nöja mig med att konstatera att tiden här har varit, är och kommer förhoppningsvis att vara jättebra. Jag rekommenderar verkligen folk som är intresserade att åka hit och läsa engelska. Snart kan det vara för sent också. Göteborgs Universitet funderar på att lägga ner kursen på grund av pengabrist och det skulle nog göra världen lite fattigare.

Nu ska vi tänka på roligare saker. Som att spela fotboll i vintersolen och sedan kolla på Aston Villa - Man U med god mat och dryck och en gött gäng som tillbehör! Och vad vet jag? Kanske ett kändisquiz i halvtid?

Glada tider med Top 50: Sexiest Men

Efter några veckor av hårt studerande har vi nu en avslutande slapp period framför oss. Det är en omställning, en skön omställning. På onsdagar, som idag, har vi alltid varit lediga men de två senaste onsdagarna har spoilerats av diverse skoluppgifter och annat trams. Idag är jag helt ledig. Imorgon också. Glada tider.

Igår spelades den näst sista matchen i Art Loving Prime Ministers historia. Det blev en svidande 1-0 förlust där det insläppta målet kom från en ytterst tveksamt dömd frispark. Vi spelade riktigt bra och trots brist på mål framåt så var det den roligaste matchen hittills. Vi var också värda att vinna enligt deras kapten som nästan ursäktade sig lite över de tre poängen.

På kvällen drog jag, Filip, Butler och Erik till den lokala puben (eller den och den, det finns fera pubar på varje gata så en av de lokala) och spelade ett, av Filip och Butler tidigare upptäckt, kändisquizspel. Som med alla bra spel hade det för invecklade regler för att förklaras här men det gick ut på att man skulle gissa kändisansikten och namn under olika kategorier. Det var vansinnigt roligt och vips hade det gått över två timmar. Vi utgjorde ett utomordentligt välkomponerat lag då Filip var en klippa på "Rock Stars", Butler kunde alla "Tennis Stars" och jag hade bra koll på "Actors". Vi alla tre verkade också ha en fallenhet för kategorin "Top 50: Sexiest Men"... (just det, Erik kunde inga kändisar men var bra på att hitta bonusar och köpa chips i baren)

Ikväll är det konsert igen! The Airborn Toxic Event spelar och det ser jag verkligen fram emot. Har fått deras enda album (alltså i iPodform) av Filip och lyssnat igenom det den senaste veckan. Ett jättebra album och det kan nog bli en grym spelning. Lite smakprov för er kära läsare:
http://www.youtube.com/watch?v=ch1deS_6J18 och http://www.youtube.com/watch?v=ZJi2z3tGKIg

Och titta där, solen skiner! Glada tider som sagt.

Rutiner - Schmutiner

Jag var på ARC igår, sedan efterfest på Miami. Somnade runt 06:00 och har cirka 4 timmars sömn i kroppen. Bara som en kontrast till föregående inlägg.

Festa - Schmesta

Två tentor på två dagar är nu avklarade och jag tror att jag klarade mig bra på båda. Något annat hade känts surt med tanke på den tid jag har lagt ner men det känns ändå väldigt skönt. Så nu ska det firas med...rutiner!

Vad ni som lägger upp erat pluggande smart (eller inte pluggar alls) inte förstår är att när man försöker trycka in allting på en vecka så lever man lite rockstjärneliv. Vanliga saker som hälsa, träning och sömn bekommer en inte särskilt mycket när man spenderar en hel dag på biblioteket. Kostcirkeln är lungefär lika aktuell som dinosaurien. Rummet ser ut som fan, håret är fett och mysbyxorna är på i skrivande stund och jag har precis ätit upp min färdigportionerade micromat.

Därför ska det bli skönt att, från och med imorgon, komma in i någon form av struktur igen. Kankse äta en tomat här, ta en löprunda där och kanske till och med dra en sväng med dammsugaren. Framförallt ska det bli skönt att inte oroa sig över grammatikprov.

Giddy up!

Att glömma conjuction för ett litet tag

Imorgon är det grammatikprov. De senaste dagarna har bestått av plugg, plugg, sockerpauser, allmänt flum (höga på socker och kaffe), plugg och lite mer plugg. Igår var jag på skolbiblioteket i 11 timmar och ungefär lika länge dagen innan. Därför var det så vansinnigt skönt att gå på Okkervil River ikväll, kvällen före provet, och för en och en halv timma glömma allt om conjuctions och reflexiva pronomen. Man får hoppas att det kommer tillbaka i morgon bitti.

Konserten var lysande. Bandet har inte en dålig låt och sångaren sjöng faktiskt bättre live än vad han gör i studion. De öppnade med balladen A Girl In Port och jag föredrar egentligen när band kickar igång med en fartfylld låt men den låten får spelas när den vill. Finast var annars Blue Tulip och bäst var Lost Coastlines eller For Real.

Så nu ska jag tagga till inför morgondagen. Försöka hitta alla borttappade hjärnceller och låta dem spela fritt. Det kan gå hur som helst men jag har i alla fall gjort mitt bästa.

Grattis!

Grattis på Fars Dag farsgubben! Du tillägnas bloggens allra första bild.

Jag och folk i allmänhet är för dåliga på att läsa och kommentera din blogg som är så fantastisk cool i all sin ocoolhet. Här kommer lite promoting: http://www.36606karlsson.blogspot.com/

Ha det så bra och så ses vi till jul!

Kram

En bra vecka

Jag skrev förra veckan om mitt intåg genom helvetets portar. Jag trodde att veckans grammatikplugg skulle ligga som en ryggsäck med sten över ryggen och roliga händelser skulle kunna räknas på ena handen.

Har jag pluggat mer denna vecka än någon annan vecka i mitt liv? JA
Har jag haft det tråkigt? NEJ

Tvärtom faktiskt. Det här har varit den kanske roligaste veckan hittills här i Brighton och då är det bara lördag morgon.

I tisdags skulle det valvakas. Jag Erik, Marie och Cecilia slog oss ner i våran soffa och försökte som bäst hålla oss vakna. Hotelser om att tandkräm skulle användas på den som somnar först avskräckte ganska bra. Vi lyckades alla hålla oss vakna tills det var klart vem som vann och sedan var det bara väntan på det viktigaste - Obamas tal till nationen, till världen. Han klev in på scenen, började tala med sin starka stämma och några minuter senare vaknade jag av att Cecilia utbrister " Vilket bra tal!". Lite antiklimax att somna under det man har hållit sig vaken för men vi hade i alla fall vansinnigt trevligt.

Veckan fortsatte med mycket plugg i biblioteket. Det kanske inte låter som julafton men vi är ett stort gäng som är i samma sits och det är väldigt mycket roligare att plugga tillsammans med andra. I torsdags var vi fem stycken som satt i biblioteket med lite för hög ljudnivå. Och sedan känner man sig duktig efteråt också.

Veckans höjdpunkt var ändå igår när det vankades Silent Disco på Concorde 2. Silent Disco har behandlats tidigare i bloggen men det går i alla fall ut på att alla får sina egna hörlurar. Det finns två kanaler i hörlurna så man måste synka med dem man dansar med. Ett finger i luften betyder kanal 1, två fingrar i luften betyder kanal 2. Eller än roligare blir det om man dansar bredvid någon vars dans viskar om hård house och lite för mycket extacy, medan man själv dansar till "Hit Me Baby One More Time" (ja den spelades till kvällens högsta jubel, alla kunde texten). I alla fall var det en oerhört rolig kväll, ändå från förfesten hos Britta med Vengaboys, tills det att den holländska, vansinnigt kåta dj:n, för sista gången av många sa " I get to play one last song!"

Nu ska jag till puben och se på Arsenal - Man U. Den här veckan blir bara bättre och bättre.

Tack till: Malin, för att hon visste att Vengaboys stavas med s och inte z och för att hon visste vad Britney Spears första hit hette. Det kallar jag kunskap!

Ett kravlöst umgänge

Olle (borsan) och Erik (kusinen) var här i helgen. En resumé:

De kom fram till Brighton sent på torsdagskvällen och trötta efter resan blev det inte mycket mer än att säga hej och gå och lägga sig. På fredagen begav vi oss ganska tidigt till universitet då jag hade lite inlämningar att lämna in. Erik (som trots att han har bott i Kalifornien, North Carolina och numera Stockholm inte kan komma ifrån sitt småstadsursprung i Finspång) fascinerades av storleken på universitet och vi spenderade en liten stund i biblioteket som är "i storlek med Texas".

Sedan skulle släktingarna spöas i Squash. Jag är alltid orolig när jag möter brorsan i sport för jag anser hela tiden att jag borde slå honom i och med att jag sportar så otroligt mycket mer än vad han gör. Det är en allmän missuppfattning att det är jag som fick bollsinnet i familjen eftersom jag är bättre på många sporter men faktum är att om vi hade tränat lika mycket så hade han nog slått mig på det mesta. Min oro stillades när jag vann alla matcher utom en men jag slogs som vanligt över hur bra han är, nästan helt utan träning. Erik, som spelade för första gången, var nästan än mer imponerande och inga matcher var direkt ojämna. Erik led också av en fotskada som han ådrog sig när han tyckte det var en god idé att sparka i väggen efter en tappad 3-0-ledning mot undertecknad. På typiskt erikskt vis analyserade han senare på kvällen sitt beteende: "Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite dumt att sparka i väggen, men just där och då kändes det helt rätt." En stor och blå tå att gå runt med på Londons gator på lördagen blev i alla fall resultatet.

Senare på fredagkvällen bar det av till Miami och lite förfest. Förfesten blev för oss den enda festen för det var kallt och köer överallt. Men förfester är ändå oftast roligast och jag hade i alla fall trevligt. Det är alltid svårt att komma som nykomlingar i stora sällskap där alla andra känner varandra men jag tycker att Erik och Olle presterade väl.

På lördagen bar det av till London och på tåget upp snackade vi mycket om att vi måste se till att "upprätthålla nivån". Förra gången vi umgicks alla tre var vi på "Boulevardteatern" på Söder i Stockholm och gången innan var vi på Andy Warhol-utställning. Det har blivit lite av en grej att konsumera högkultur när vi ses, något som vi är ganska nöjda med. Därför var valet enkelt när det stod mellan att gå på den nya Bond-filmen eller att gå på en pjäs om Edith Piaf på "Vaudeville Theatre". Teater går man inte på varje dag och det var kul. Och jävlar vad hon sjöng, Edith. Eller hon som spelade Edith då.

Innan dess hade vi spenderat dagen på ett regnigt Camden Market. Jag älskar London men kärleken tycks vara obesvarad då jag har mötts av skyfall de två senaste gångerna jag har besökt staden. Erik hittade stearin i form av pulver (som man kan lägga i till exempel ett glas och göra ett ljus) på marknaden men när jag föreslog att han skulle köpa hem lite så antog han förnuftigt att det inte såg bra ut i tullen att bära på en påse med vitt pulver.

En bra dag i London avslutades med lite promenad i Notting Hill som inte alls var så trendigt som vi hade trott och vi såg varken Hugh Grant eller Julia Roberts. Det Notting Hill vi såg liknade mer de slitnare kvareten i valfri polsk stad men kanske (antagligen) var vi på fel gata. Med goda hamburgare och förvirrade turkar som hade stora problem att handskas med beställningen "small kebab and a diet coke, please".

Ska man sammanfatta helgen så slås jag över hur kravlöst och fantastiskt umgänget är med släktingar/kompisar som man står riktigt nära. Framförallt om man inte setts på ett tag. Om det hade varit en vanlig polare från Göteborg så hade jag kanske känt att jag ville "visa upp" mig mer. "Titta vad kul jag har det här och vad det händer saker hela tiden", osv. Tillsammans med Olle och Erik känner man inget sådant behov över huvud taget. Snacket om att "upprätthålla nivån" är givetvis bara på skämt, sanningen är snarare att det är precis tvärtom. Man kan bara sitta och snacka, eller till och med bara vara tyst och ändå känna att man verkligen får ut något av det och har det trevligt. Och man är alltid lite klokare efteråt. Detsamma gäller för i princip hela släkten Axelsson/Karlsson. Det är inte utan att man längtar hem till jul på Trollrunan 130 lite.

Om vi ändå är inne på spåret ska jag passa på att gratulara mormor som fyllde 86 år för ett par veckor sedan. Det är en fanastisk mormor och människa och det är bara passet som avslöjar hennes riktiga ålder. I sinnet är hon bara barnet. På ett bra sätt. Grattis!

Det blev ett långt inlägg men hoppas att ni orkade läsa det. Det kändes mer angeläget än vilda partynätter i Brighton.

Må väl tills nästa gång!

Sista dagen på lovet

Det känns lite som sista dagen på lovet. Ju mer man försöker förtränga ångesten av att man snart ska kliva in genom helvetets portar, desto mer påträngande blir den. Trots att dagen antagligen kommer att bestå av Sunday Roast och fotboll på puben så ligger vetskapen om vad som komma skall som en sten i bröstet. Imorgon hade jag och Pierre tänkt börja våran hårdplugg-session i grammatiken.

Inte för att jag har varit helt overksam den senaste tiden men skoluppgifterna har bestått av sådant som knappt kan kallas skoluppgifter. Läsa böcker och tänka lite kring dem. Det enda som egentligen skiljer det från en vanlig fritidssysselsättning är att man skriver ner sina tankar och lämnar in dem för bedömning. Med detta menar jag inte alls att bagatellisera det vi har gjort hittills och jag försöker inte heller förmedla någon form av "hej-jag-har-lätt-för-mig-i-skolan"-inställning från min sida utan bara att det vi har gjort hittills har passat mig ganska väl. Trycka in grammtik gör det inte. Så nu börjar gnetandet.

Sista helgen på "lovet" har varit bra, men den får ett eget inlägg ovan.

(Oh insåg just att det är sista dagen på höstlovet för svenska gymnaiseelever idag. Gillar du inte den symboliken så är du inte min bästis länge. Och du får inte komma på mitt kalas.)

Värme är en lyx

Jag skulle uppskatta temperaturen till ca 13 grader Celsius. Alltså inomhus, i mitt rum. Jag sitter fullt påklädd, med täcke, extra filt och halsduk i min säng och skriver med stelfrusna fingrar. Har tryck på shuffle på iPoden men ändå spelas det bara kalla låtar. Denna grymma kyla är ingen engångsföreteelse, den är ständig. Problemet ligger inte i att det är kallt ute, det ligger i att det är samma temperatur inne som ute. I mitt budgetrum finns det nämligen inget element.

Ibland kan jag uppskatta kyla. När man kan fascineras av något som enkelt som ångor från lungorna en kall vinternatt och inget får mig klarare i huvudet än en morgon med minusgrader. Men kylan får aldrig vara ständig som den är nu. Jag uppskattar alltid de riktigt kalla fotbollsträningarna i januari när ångorna som spelarna andas ut ligger som ett tjockt täcke över planen men det är bara för att jag vet att jag kommer hem snart. Hem till värmen, kanske ett varmt bad (jag vet, män badar inte men jag har alltid sett mig lite som ett gränsfall), varma tofflor och en filt framför teven. Här kommer man hem till samma kyla som man befann sig i. Jag vaknar frusen, duschar frusen, äter frusen och somnar frusen.

Nu ska jag ut och handla varma tofflor och vantar, det här håller ju inte.

Här. Ta och lyssna till en bra kall låt, ta på er vinterjackan och gå ut och blås lite ånga i den kalla vinterkvällen. Ah, bloggens prettonivå skjuter i höjden! http://www.youtube.com/watch?v=tw3b6sfbv6g

Det är viktigt med namn

Allt började så bra. Vi var laddade till tänderna och när Henrik forcerade in 1-0 så kände vi att det var Art Loving Prime Ministers match. Men det sket sig. Det är roligare att skriva matchrapporter när man vinner så jag nöjer mig med att konstatera att vi förlorade med 4-1 mot ett bättre lag och att undertecknad, som är självutnämnd kapten och lagledare, är mycket besviken på sig själv men nöjd med lagets insats som helhet. Jag gör som alla stora idrottsmän vid förlust, skyller på underlaget. Det kommer fler matcher och i efterhand var det kul att spela fotboll igen. Och vi hade coolare namn än dem.

På tal om coola namn så heter vår nya grammatiklärare Joe Trotta. Han är precis allt som våran förra lärare inte var. Rolig, logisk, pedagogisk och engagerande. Sedan ser han ut lite som en knutte också. Och så var det där med namnet. Vad är Andreas mot Joe liksom? Måste ha varit en chock för far och mor Trotta när deras lille Joe sa att han ville ägna resten av sitt liv åt att dunka in reflexiva pronomen i puckade svenskars huvuden. Typ: "Vad hände med trummis i ett punkband?"

Just nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli åtta. Runt åttatiden så kan man nämligen köpa kyckling för halva priset nere i den lokala mataffären. Första månaden åt jag så sjukt mycket kyckling, nästan bara kyckling. Av rädsla att det skulle börja gro vingar på mig gjorde jag sedan ett uppehåll. Kycklingar är ganska värdelösa djur. Vad är grejen med vingarna trots att de inte kan flyga? Nu ska jag i alla fall come-backa och smälla i mig en halv kyckling med lite ris och tomatsås.

Giddy up!

Kecke, hur mår du idag?

Så var det konsert ikväll igen. Paddingtons står på scenen, ett band jag inte hört något av men ibland får man lita på andra. Ofta är det inte så mycket spelningen i sig som lockar utan allt runtomkring. Som Shuffle-leken. En mycket trevlig och enkel lite sak, perfekt som uppvärmning till en konsert.

Shuffle-leken går till så att man tar Filips iPod-högtalare, även kallad Kecke av oklara skäl, och Filips iPod och trycker på blanda spår. På ett romariketskt sätt (tumme upp eller tumme ner)röstar alla deltagande sedan, ca tio sekunder in i låten, om den ska få fortgå eller inte. Som alla bra lekar omges den också av ett stort antal regler som inte får plats här, men när Kecke är på bra humör så brukar det bli riktigt trevligt. Ingen glömmer väl den gången hon (ja, Kecke är en hon) chockade oss alla genom att hosta fram upp emot tio raka "ja-röster" ur Filips aldrig sinande källa med bra musik. Eller kanske några har glömt det. Konstigt nog är det oftast vi som tycker om musiken som spelas som brukar vara mest engegerade...

En spelning som verkligen lockar, inte bara på grund av shuffle-leken, är Okkervil River som ska avnjutas den 12 november. Fixade biljetter i veckan efter lite strul och åh så bra det ska bli. Jag missade dem på Way Out West i somras eftersom Franz Ferdinand spelade samtidigt så det ska bli extra kul att se dem nu.

Jag har hittat någorlunda billigt och gott lösgodis! Något som inte finns i drivor här. Du har varit saknad, Caramel King.

Man är ju lite mongo

Det rullar på som man säger. Idag har jag lämnat in det sista viktiga i skolan på ett tag och har en relativt slapp vecka framför mig. Helgen var också lyckad.Vi hade ett lyckat surprise-party för Henrik, eller Hank the Tank som han egentligen heter. Jag sa till Henrik att vi skulle ha Fifa-turnering i loungen i Miami (vi måste ju ta något han inte kan tacka nej till) och han begav sig dit i tron att han kanske skulle lära sig vilken knapp man sköt med den här gången. Istället möttes han av säkert 2/3 av klassen och det blev en trevlig kväll.

Jag har fått musik av Filip. Riktigt bra musik. Sånt är alltid farligt för man blir en hemsk person. Man vill hela tiden lyssna på ipoden och det krävs väldigt mycket från ens medmänniskor för att de ska överträffa ipodens sällskap. Säg att man träffar någon på bussen så får det vara ett bra jävla intressant samtal för att det ska vara värt att ta ur hörlurna. Annars är det alltid kul när man hittar folk med samma smak som en själv, framförallt om de har en massa musik som man själv inte har, färdig att upptäckas. Det ger också upphov till intressanta diskussioner på balkonger sena nätter.

Igår var vi ett gäng som käkade tacos, scones och såg på film. Scones känns så jävla hemkunskap, man tänkte på Ing-Britt (ja, våran lärare hette verkligen så) men det var helt vansinnigt gott ändå. Filmen "There will be blood" hade jag redan sett, men den är riktigt bra och värd att se om. Erik, som tycker att James Bond är det coolaste som finns, sa aldrig riktigt vad han tyckte men han hoppades nog på fler aliens och superhjältar.

Något som också var roligt var att se Tottenham-Stoke på stammispuben igår. Dels så var det en väldigt händelserik match (två straffar, två utvisningar, sjukt långa inkast mm) och dels så upptäckte vi att vi, trots snart två månader i England, fortfarande är "mongo". Alltså riktigta idioter som inte kan föra normala samtal på engelska. Okej, kommer man in i ett samtal i lugnt miljö klarar man sig utmärkt men när en söt, jättetrevlig servitör frågar i bullrig miljo om man vill ha dessert så skakar man nervöst på huvet och mumlar "hmm nono". Eller när Sebastian undrar om de har några stolar över, så går han ca 1 miljon år tillbaka i tiden och blir en grottmänniska; "chair", grymtar han och pekar. Det hade vi ganska roligt åt.

Ikväll blir det slappt. Kankse en film. Jag är lite trött efter att ha dominerat squashbanan i en och en halv timme.

Må väl alla!

The Art Loving Prime Ministers

Filip och Butler har startat ett band. Ingen av dem kan sjunga och en av dom kan spela ett instrument (Butler på gitarr) men genom att marknadsföra sig som "så indie det kan bli" så tror jag att de skulle kunna ge ifrån sig ett eko i musikvärlden. Smaka bara på bandnamnet The Art Loving Prime Ministers. Ett namn som till och med får Suburban Kids With Biblical Names att kvida av avund. Eller deras planerade skiva "What a Wonderful Day For Eating Peaches In The Park". Med sådana namn spelar det liksom ingen roll hur det låter. De kommer bli signade utan att behöva röra ett instrument.

Det går ihärdiga rykten om att de ska spela på Luciakvällen i december. Något som dock förnekas i en intervju med musikmagasinet NME: "Fuck. Who cares man? We play wherever we feel like man", sade han en sönderknarkad Filip och fimpade på heltäckningsmattan medan Butler log kryptiskt i bakgrunden. Den stackars praktikanten på NME, med otroligt smala jeans och minimala vader, som gjorde intervjun sägs ha flytt landet.

The Art Loving Prime Ministers blir även namnet på det inomhusfotbollslag som tar sina första staplande steg nästa vecka. Även där tar vi över titeln "bästa indienamnet". Denna gång ifrån Dag & Red som spelar i någon av de lägre divisionerna i engelska ligasystemet.

Konstiga?

Några av er kanske kommer ihåg det här inlägget http://jo-axelsson.blogspot.com/2008/09/mrkliga-engelsmn.html där jag ondgjorde mig över konstiga engelsmän. Nu, efter en och en halv månad i Brighton är det dags för ny utvärdering. Är britter verkligen sjuka i huvet eller var det bara ett felaktigt första intryck?

Great Britain The Sequel- The Empire Strikes Back

Nä, alltså britter är fortfarande jävligt konstiga och jag har egentligen inget att säga till deras försvar, men en del saker har man faktiskt lärt sig att både förstå och uppskatta. Något av en vändpunkt blev en diskussion om vänstertrafik som vi hade på Filips balkong för några veckor sedan.

Slutsatsen: Varför egentligen ändra? Det finns ju inget egensyfte i att köra på andra sidan vägen och dessutom är det töntigt att ändra bara för att alla andra gör det. Låt turister vara förvirrade, så kanske man kan få sitt englandsbesök kryddat med en whiplash om man har tur. Såna kragar är ju coola, kolla killen i Beckfilmerna.

Nä nu ska jag gå och ta mig en stänkare.
Ha en god fredagskväll och må väl alla!

Cage Dage Party

Det var med mycket tungt huvud som jag släpade mig upp för att ringa pappa om när och var vi skulle mötas i söndags. En mycket barnslig tro att mera alkohol skulle göra kvällen innan på ARC roligare, höll på att sabotera min första dag med pappa på flera månader. Usch och fy tänkte jag, jag hade ju inte ens kul på ARC. Hur var detta värt det?

Allt löste sig ganska bra i och med att det var strul med pappas tåg så att han inte kom förrän 14:30. Mindre tid tillsammans men förmodligen roligare, jag hade inte varit i form för kvalitetsumgänge tidigare än så. Det blev en jättetrevlig dag och jag hann med att, som utlovat, spöa honom i biljard. Men han var faktiskt bättre än jag trodde. Kvällen var lugn och jag läste Café, Offside och Sonic. Tidningar som jag prenumerar på hemma, som han var snäll nog att släpa med sig till mig.

På måndagen, efter att ha studerat fågelstim med farsan (det var mer fascinerande än det låter, de var tusentals), så väntade konsert på kvällen med Filip och Daniel från klassen. Cajun Dance Party (Eller "Cage Dage Party", som Truls i klassen uttalade det. Han har enligt läraren "serious word problems" vilket är kul eftersom han själv tycker det är kul) stod på scenen och det var lite av en besvikelse. Bandet är helt okej med några bra låtar (http://www.youtube.com/watch?v=me36nLUnuSE ) men det var inget vidare scenframträdande. Trummisen hade ungefär lika mycket inlevelse som jag på en grammatiklektion och den ena gitarristen måste ha varit jävligt ful för han stod längst bak i mörkret hela konserten. Sedan var det den absolut kortaste konserten jag varit på. Sju låtar hann de med och det var inte valuta för pengarna.

Kvällen var på intet sätt bortkastad för det. Vi drog nämligen till Filips balkong efteråt och lyssnade på bra musik och drack lite för många öl. Mycket trevligt och det fick man betala lite för i skolan i morse men det var det värt.

Ikväll väntar Fifa 09-turnering i loungen på Miami Hotel!

Ost, vin och Barry White

Skägget där uppe spelar oss ett spratt här i Brighton då han leker med vädret. För två veckor sedan gick jag och frös i min vinterjacka och tjocka halsduk och idag, 11 oktober, har jag spenderat dagen i shorts och t-shirt på stranden. Så mycket för mina tidigare höstreferenser här i bloggen.

Jag älskar min gata! Jag bor i Kemptown på St James' Street och det är den mest utpräglade gaygatan. Folk reagerar alltid lite när jag nämner var jag bor men att fokusera på vilken sexualitet folk på gatan har vore väldigt synd, den har nämligenså oerhört mycket mer att erbjuda än gaybarer och folksamlingar av transvestiter. Igår var jag till exempel i en affär som man måste älska. Eller att kalla det en affär vore lite av en överdrift, det var mer ett rum. Ett rum fullproppat med gamla skivor, filmer och massa annat coolt skräp. Jag fastnade för filmen Short Cuts av Robert Altman som jag hört mycket gott om. En piratkopia som kostade två pund. Jag köpte också No Country For Old Men, som skulle kostat 4 men jag fick den för tre för att killen saknade växel. Sånt måste man ju älska.

Gårdagskvällen var en av de trevligaste under vistelsen än så länge. Vi var ett gäng som köpte på oss en massa vin och ost och begav oss till Miami Hotel, där nästan halva klassen bor. I loungen på Miami tände vi sedan ljus, satte på lite klassisk musik och prövade ostar och viner natten lång. Vi kom överens om att detta, ett gäng helt okunniga 20-åringar på ost- och vinprövning, var det ungefär så pretto det kunde bli och det blev väldigt kul i och med att allting var med glimten i ögat. Vi lyckades till och med gräva fram en Barry White-låt. Tända ljus, ost, vin och Barry White var just då oerhört kul.

Ikväll blir det lysande indiepop på ARC!

Pest, kolera eller grammatik?

Det är en väldigt bred kurs jag läser, har jag kommit på. Bred i den bemärkelsen att det får plats en helvetes massa olika saker i den, så att man ena lektionen ska göra en "literary essay" om pjäsen och filmen Educating Rita för att nästa lektion traggla grammatik. Det förstnämnda tycker jag är riktigt kul, jag skulle kunna skriva det för skojs skull om jag hade tråkigt någon gång, men grammatik är ungefär lika kul som kolera (som sägs vara lite bättre än pest, eller om det var tvärtom).

I Written Proficency, alltså kursen där vi skriver uppsatsen, får man mycket utrymme till analys, ingenting är givet och allting kan diskuteras. "Läxorna" består ofta i att läsa stycken eller böcker som man gärna hade läst ändå, och sånt kan man ju leva med. I grammatik är allting givet och läxorna består ofta i att lära sig svåra termer på saker man redan kan, eller i alla fall trodde att man kunde. Sedan vet jag att grammatik är jätteviktigt och blablabla. Det är det som är så störande.

Grammatikläraren Anders bekräftar för övrigt alla mina fördomar mot en grammatiklärare. Det här är alltså en kille som antagligen läst en liknande grammatikkurs och tänk fan det här var inte så pjåkigt (pjåkigt är ett ord en grammatiklärare skulle använda), jag tror jag vill fortsätta med det här hela livet. Han har som en aura av grammatik runt sig som skriker av tråkighet. Tråkiga kläder, tråkiga försök till skämt och tråkiga lektioner. Grammatiken känns så jävla höst.

Allt känns faktiskt jävligt höst. Det enda som är bra med hösten är att höstmusik är bättre än sommarmusik. Arcade Fire, Feist och Okkervil River gör vilken grå höstdag som helst lite bättre. Inte mindre grå, snarare gråare, men bättre.

Farsan kommer på måndag!

Må väl alla!

London - dag två

Om första dagen i London var dagen då man blev förälskad i London så var den andra dagen den dag då man inser att även den skönaste skönhet har sina fläckar. I detta fallet var skönhetsfläcken vatten. Söndagen blev den kanske blötaste dagen i mitt liv.

Erik hade ställt sin mobil på "alldeles för tidigt". Så mycket skulle ju hinnas med. Vi tänkte gå på British Museum, marknad i Notting Hill, besöka St Paul's Cathedral (och kanske komma in den här gången) och slutligen gå på konsert på kvällen, innan vi återvände till Brighton. Dessutom så hade han lovat att hälsa på sin kompis från Lidköping på morgonen och hon i sin tur hade utlovat frukost.

Ett strilande regn mötte oss när vi lämnade kollektivet lite bakfulla och mycket trötta. Jag hoppades för mig själv att det skulle bli ett snabbt besök hos Eriks kompis och att det inte var för långt. Om allt det sket sig skulle man kankse i alla fall få en bra frukost. Lite kaffe i alla fall? Kompisen, Catrin, bodde väldigt långt ifrån staden, hade inget kaffe, inget pålägg (men vi fick ta smör om vi ville) och det förut lite charmiga "englandregnet" var nu inte alls charmigt, bara vått. Detta, tillsammans med att hon dessutom bodde långt ifrån närmsta buss, gjorde att vi blev minst sagt blöta (paraplyer? va?) och besöket minnesvärt av lite fel orsaker. Men ingen skugga över Catrin. Hon var skittrevlig och kan ju inte hjälpa att det regnade på vägen.

Misären slutade dock inte där. Vi tog nämligen bussen åt fel håll och när vi frågade en gammal man efter närmsta vägen till "central London" så skrattade han åt oss och sa att han inte hade "been there for years". Vi var, så att säga, lite off.

Kalla, blöta och trötta bestämde vi oss för att skita i allt utom museet, så vi var där och kollade på saker som Storbritannien ärligt stulit från folk med mindre vapen tills vi kände att vi var ursäktade att åka hem.

Besöket som helhet var således ganska okej med en bra dag och en dålig. Staden som helhet var precis lika bra som jag trodde att det skulle vara. Ta bort regnet och du har ett paradis och vafan, jag är från Göteborg så jag är van.

London

När man vanligvis besöker en stad så måste man planera. Det finns ofta ett antal saker som ska ses och man måste hela tiden vara på tårna för att minimera risken av tristess. Man tyngs ständigt av en känsla att man måste "utnyttja tiden". Så är inte fallet med London, eller det var i alla fall inte så för mig och Erik när vi besökte staden i helgen. För i London behöver man inte leta efter saker att göra, sakerna kommer till en.

Resan började halvbra när Erik tyckte att vi skulle förbättra våran karma genom att ställa oss upp för äldre passagerare på tåget, så det blev en och en halv timmes stående. Man är ju inte den som tackar nej till karma. Sen hade jag svenska köttbullar som matsäck och då kan man med att stå och trängas. Erik löste matproblemet med att redan ha ätit pasta bolognese vilket är anmärkningsvärt i och med att vi åkte hemifrån ungefär klockan 10:30.

Egentligen skulle man bara kunna åka dit och hänga på någon gata och antagligen få roligt i alla fall men vi hade ändå några rekommendationer att ta hänsyn till. Vi anlända på Victoria Station ungefär klockan 12 och begav oss direkt till Camden Market, en jättelik marknad där du kan hitta nästan vad som helst. Otroligt mycket folk och otroligt mycket spännande saker att titta på, allt second hand. Man blev sugen på att fynda lite men det var så mycket folk, liv och rörelse överallt så vi bestämde oss för att bara gå och titta. På marknaden träffade vi också Eriks kompis Filip som bor i London och det var hos Filip vi sedan skulle spendera natten, eller i alla fall morgonen.

Efter Camden Market gick jag och Erik mot St Pauls Cathedral. Jag minns att jag besökte den kyrkan när jag var i London förra gången tillsammans med pappa och brorsan men den gången gjorde det inga större intryck på mig. Helt vansinnigt när jag tänker tillbaka på det, för den här gången var det verkligen maffigt. Den är enorm! Vilken jävla byggnad. Och då såg vi ändå bara utsidan för de stängde precis innan vi skulle gå in. Oturen skrattade åt oss i ansiktet och det var inte sista gången under resan. Sedan bar det i alla fall av mot Chinatown och vi åt en dyr men vansinnigt god buffé. Goda bufféer är farliga, man mår verkligen inte bra efteråt.

Lite rundare om magen begav vi oss sedan mot Filips kollektiv, där han bodde med nio andra, varav jag tror att det var 7 svenskar. Det är förövrigt otroligt mycket svenskar i London, det är så att man inte ens reagerar på svenska. Faktum är att det är den stad i världen med flest svenskar, om man räknar bort Stockholm, Göteborg och Malmö.
Förfesten förflöt smidigt och alla hade trevligt. Några britter hade tagit sig till kollektivet och vi fick snackat lite engelska också, något man kanske borde uppleva här i England...
När jag och Erik precis hade kommit tillbaka från den andra köpa-mera-alkohol-vändan och alla hade det som trevligast så skrattade oturen oss i ansiktet igen. Landlorden hade fått klagomål från en tant som inte tyckte om den (faktiskt inte alls) höga ljudnivån. Vi fick bege oss mot Londons uteliv istället och det är ju inte heller fy skam.

I fyllan och villan tog några taxi och några buss men vi slöt i alla fall samman på ett ställe som jag inte minns namnet på. Den första chocken kom efter en stund på dansgolvet när introt Break your social system spelas. Pacific är ett, inte så internationellt stort, göteborgsband som jag lyssnat mycket på i sommar och sett två gånger live, men aldrig trodde jag att de skulle spelas i London. Till min förtjusning upptäcker jag, när jag vänder mig om, att det inte alls spelas i högtalarna utan att de verkligen står på scenen, och jag får uppleva dem live för tredje gången på ganska kort tid. Ingen på stället, utöver mig och någon svensk till, visste vilka det var men vi skrålade med i texterna och var lyckliga som barn. En trevlig kväll avslutas sedan med té (!) på kollektivet.

Missa inte den andra delen, där en regnig och ganska misslyckad söndag behandlas.

Newcastle - roligaste fotbollsklubben

Dagens roligaste fotbollsnyhet står som vanligt Newcastle för. För er som inte vet är Newcastle ett engelskt lag som ständigt underpresterar. De har massvis med fans och en massa dyra stjärnor i laget men dålig ledning och coachning gör att de ständigt gör dåliga resultat. Nu, när de som vanligt ska byta tränare mitt i säsongen, så skriker alla efter en taktiskt slipad diamant, någon som kan ordna upp deras struliga försvarsspel. Gärna någon från Italien som är kända för sitt sinne för taktik. Vad gör de? De anställer Joe Kinnaer och hela fotbollsvärlden skrattar. Han är nämligen motsatsen till allt jag just skrev att de borde ha. Så vad gör han på sin första presskonferens, där han ska motbevisa alla och försöka fråmstå som en elegant taktiker? Han börjar så här:

JK: Which one is Simon Bird [Daily Mirror's north-east football writer]?
SB: Me.
JK: You're a cunt.
SB: Thank you.

"Cunt" är kanske den engelska fotbollens vanligaste ord. Aftonbladet översatte det till "idiot". Det var en väldigt snäll översättning. Kinnear fortsätter sedan presskonferensen genom att säga "fuck" i alla dess former 52 gånger. Newcastles fans kan känna sig trygga.

Övervinna rädslor

Vissa människor är rädda för spindlar, vissa är rädda för höjder men nästan alla människor är rädda för att göra bort sig. Därför var det med ett viss vemod som jag och Erik igår klev in i skolans squash-hall för att vara med i try out's för skolans lag. Rädslan blev inte mindre när vi studerade dem som spelade på banan innan try outen hade börjat. Deras lösa slag var hårdare än våra hårda och medan vi trodde att squash var en jobbig sport, där man sprang mycket, så stod de ganska lugnt och läste var bollen skulle hamna och litade istället på sin teknik och spelförståelse. Det blev inte bättre av att alla som kollade på och väntade hade skitdyra racket och utrustningar. Jag hade fotbollsshorts, svarta förbjudna sulor (jag försökte gå väldigt platt hela tiden för att dölja) och det billigaste racket där tejpen hade lossnat. Det kändes som att komma in som ny i en mellanstadieklass med tejpade glasögon.

Sedan kom coachen och som vanligt är inget så farligt som man tror att det är på förhand. Jag fick låna ett nytt racket och det delades in i grupper. Coachen frågade vilka som spelat organiserat förut och de som var så bra hade givetvis gjort det. De och några till slöt upp på den ena banan och vi som inte hade gjort det spelade på den andra. Till min stora lättnad var det lagom nivå på min bana och jag vann fler matcher än jag förlorade. Vi var givetvis inte i nivå med de bästa på den andra banan, och det var såklart dem som tog platserna i laget men det var kul och vi prövade i alla fall på det. Coachen sa att han såg "some good stuff" men att jag måste träna på min backhand. Jag svarade; "pff backhand are for wankers". Nej det gjorde jag inte.

Nu efter squashen ska jag bara övervinna min andra rädsla; gå till frisören här i England. I Sverige har man ju en routine. "Ungefär samma som nu fast lite kortare, spara lite mer i luggen så att min virvel inte syns så mycket och spara lite i nacken", typ. Vafan heter virvel på engelska?

I och med mitt äventyr på squashbanan igår så kanske ni förstår att det inte blev något av London den gången heller men ju är det på gång igen! Jag och Erik åker imorgon och har till och med fixat sovplats hos hans polare där. Det blir alltså utgång i London imorgon. Möcke bra!

Idag är det inga lektioner men väl information om studentföreningar och sedan är det grillning och fyrverkerier organiserat av skolan. Ska bli roligt.

Må väl!

Några korta

Förlåt. Det är fegt att skriva kortfattat i punktform. Eller det är i alla fall att göra det enkelt för sig men jag är för trött för snirkliga formuleringar.

• Verkligheten har hunnit ikapp oss och det regnar och blåser igen. Helgen var annars galen i vädersynpunkt med sol och värme. Jag är till och med brun. Nog sista gången man är det på ett tag. Solarium är dopning.
• Åker nog till London på torsdag tillsammans med Erik och kanske fler. Vad gör man i London på en dag? Vill ju inte vara för turistig. Någon som har något smultronställe?
• Vann över Erik på squash igen men det var inte samma gunst i forehanden idag och det blev jämnare än vanligt. Jag skyller på racket, pluppen som håller tejpen fast har gått av.
• På tal om ovanstående punkt så är det try-outs till squashlaget på torsdag och jag är lite sugen på att pröva. Det hade varit ett perfekt sätt att, dels få schemalagt träning, som jag verkligen behöver, och dels komma igång bättre med engelskan. Men jag är lite feg också för jag tror verkligen att de andra spelarna är väldigt mycket bättre än jag och jag hatar att vara dålig på saker. Antingen måste jag vara bland de bättre eller så är det inte värt att testa. Jag vet, oerhört patetiskt.
• 64/70 på fonetikprovet! Så nu behöver jag inte anstränga mig på resten av proven. (skojade mamma)
• Vi hade American Culture på schemat för första gången idag och det var den mest intressanta lektionen än så länge. Också läraren Nat gjorde entré i samma kurs och han var bra. I Sverige är vi vana vid att lärare absolut inte yttrar något om sina egna politiska övertygelser medans Nat inte var nådig i sin kritik mot Bush-administrationen. Detta kanske inte är den mest kontroversiella av åsiker idag, men det var ändå lite anmärkningsvärt. Jag tycker att det är bra att lärare, i alla fall i grundskolan, inte avslöjar var de står politisk men detta var ändå lite befriande att höra. Åsikter är alltid roligare att lyssna på än fakta. Sedan känns det som att vi nu är tillräckligt gamla för att kunna bilda egna uppfattningar.
• Bilder kommer snart! Har fått låna en sladd av Henrik som funkar men har inte haft tid att lägga över bilderna. Några kommer upp här på bloggen och några kommer upp på facebook. Håll utkik!

Oj, det blev inte så kortfattat ändå. Nu ska jag ut och ha roligt förhoppningsvis. Det är ju ändå bara tisdag en gång i veckan...

Läsupplevelser

Förkylningen vill inte släppa helt så jag bestämde mig för att inte följa klassens Dodgeballturnering idag utan istället ligga ensam på stranden i solen. Ensamhet skrämmer mig inte alls om den inte är långvarig och jag hade ju sällskap genom en nypåfylld ipod (internet gjorde en uppryckning i morse) och lite tidningar. Jag, Hello Saferide's senaste och The Observer hade en galet inaktiv men helt okej dag tillsammans. Dodgeballturneringen? Efter en onödig semifinalförlust ville tävlingsmänniskan Erik "helst inte prata om det". Men de verkar ha haft det kul.

Engelska tidnignar är för övrigt lite tokiga. Några anledningar:

• De har en pressetik som vi i Sverige skulle spotta på. Namn, bild och adress hängs ut på misstänkta mördare och våldtäktsmän som inte ens är dömda. Detta gäller inte bara tabliodpressen även om den är värst.
• Den största dagstidningen i England The Sun (mer än 3 miljoner ex per dag) har alltid en porrbild på sidan 3. Även Daily Sports, som alltså ska vara en sporttidning om jag fattat det rätt, tycker att det är lämpligt att ha en avklädd modell i början av varje nummer. Man måste inte vara feminist för att tycka att det är lite märkligt. Jag har givetvis aldrig varit i närheten av en tidning av sådant slag. Aldrig. Någonsin.
• De häftar inte ihop tidningen heller. Vad är grejen? De faller isär. Känns som att de borde inse det själva. Eller kommer de till Sverige och tänker; fan vilka fasta tidningar...hur kan de läsa de här?
• Layouten är också något att förundras över. Det kan vara en jätterubrik som lyder: "Man killed daughter and raped wife" och sedan lite längre ner återfinns en jättebild på Barack Obama. Bara om man kollar noga så inser man att Obamabilden är till en annan artikel, en egen nyhet utan egen rubrik. Ett småkul svenskt liknande exempel: http://img513.imageshack.us/my.php?image=zlatanlm4.gif
• I en engelsk tidning får man inte bara en tidning heller, man får flera. Okej svenska tidningar har också ofta flera delar men här snackar vi många. The Observer innehöll idag 11 olika tidningar. Vanliga delar som sportdel, jobbdel, huvuddelen med nyheter, men också massa bilagor med oklart syfte och dessutom dvd:n Local Hero. Ibland på helger ligger tidningen i en påse för att man få med sig allt utan att den faller isär. I Göteborg hoppar man högt om de har klämt in en Tv-Tider i torsdagens GP.

Imorgon bär det av till skolan igen. Ikväll ska en av mina inhandlade begagnade filmer avnjutas.

Må väl!

Småsjuk på det där sköna sättet

Provet gick bra. Jag kände mig, för ovanlighetens skull, väl förberedd och det var inga direkta överraskningar. Det är en jävligt skön känsla att få ett prov, börja bläddra igenom alla frågor och känna att fan detta kan jag. Men det var utmattande. 3 timmar i obekväma bänkar och fullt fokus hela tiden, var spiken i kistan på mitt immunförsvar. Den nästan obligatoriska efter-tenta-utgången blir nu istället té, muffins och kanske någon film i sängen. Jag kan tänka mig värre kvällar faktiskt. Synd bara att alla andra ska ut. Det känns alltid som att man missar något när alla andra är ute och man inte kan själv. Jaja hoppas de får det tråkigt.

Lite kortfattat:

• Håkan på Liseberg idag! Jag som trodde att tiden då jag var avundsjuk på folk hemma i Sverige var över.
• Det snackas mycket om bandet Glasvegas i musikvärlden just nu och jag försökte ladda ner deras skiva häromdagen. Uppskattad tid: 9 timmar. Vad enkelt allt är hemma i Sverige.
• Såg om Collateral med Tom Cruise och Jamie Foxx häromdagen och den var sinnessjukt mycket bättre än första gången jag såg den. Sådär så att man verkligen ifrågasatte vad jag gjorde första gången då jag tyckte att den var "helt okej". 5 näsdroppar av 5 möjliga.
• Jag borde verkligen skriva mer om film.
• Mossen - Askim i skrivande stund hemma i Sverige insåg jag just. Det som intresserar mitt egocentriska jag mest är om Fredrik Jansson gör mål eller inte. Han är nämligen ett mål efter mig i interna skytteligan och det är bara två matcher kvar. Fotboll är mycket mer en individuell sport än vad spelare i allmänhet erkänner.
• Fascinerande hur mycket bättre Jens Lekman blir när man är småsjuk eller på småsjukhumör. Precis som vad té är i dryckesväg. Dricker aldrig té frisk och det var längesen jag lyssnade på Jens Lekman men nu kändes det självklart. Tänk té, filt, raggsockar, nedbäddad och höstruggigt.
• Skägg också! Jag har skägg (mer än någon gång innan iaf). Fan vad det passade bra in i min höst-mys-småsjuk-té-lekman-image. Men det åker nog imorgon.
  

Krya på mig! Tack!

Livet efter phonetics

Imorgon är det första riktiga provet. Klassen sitter just nu begravd i sina böcker och förfäras över att de glömt att "in" i "intend" är ett prefix och att betoningen därför ska falla på första stavelsen efter prefixet. Jag har kommit över det där nu. Jag förfärades över det igår natt istället. Bortsett från lite "transcribning av sentences" ikväll och genomläsning av anteckningar anser jag mig vara någorlunda färdigpluggad och kan därför ägna lite tid åt er, kära läsare.

I takt med att provet närmar sig så har klassen börjat inse att det finns ett liv även efter phonetics och det har börjat planeras för saker i helgen. Den första londonresan tänkte genomföras nu på lördag och någon har hittat något paketpris där man får åka fyra stycken för £ 20. Så vi grupperas nu i grupper om fyra. Fan måste ringa lite samtal. Man vill ju inte bli lämnad hemma. Det är bara en dagstur och tur är väl det för på söndag händer det också saker...

Freshers Week startar nämligen nästa vecka, när de brittiska ungdomarna kommer till skolan. "Freshers Week" får i alla fall mig att tänka på dåliga high school-filmer som alla alltid vill se men ingen tycker om (vad är grejen med det?), men jag tror nog att britter är lite för brittiska för spritorgier och andra orgier. Ser mer framför mig hur studenter i uniform samlas för "a coup of tea". I vilket fall får vi inte vara med på Freshers Week då vi inte läser hela året så det blir varken té eller sprit för min del.
Det hela smygstartas i alla fall med en Dodgeballturnering på söndag och där fick vi vara med. The Swedes, som jag antar att vi kommer att kallas, ståtar med hela tre lag från en och samma klass. Kalla mig tråkig men jag har faktiskt tackat nej. Dels för att man bara fick vara sex stycken i ett lag och att jag skulle då antagligen ha tagit någons plats som verkligen ville vara med, och dels för att kasta bollar verkligen inte är min grej. Jag vet att pappa brukar säga att jag är den enda i familjen som kan kasta, men med tanke på våran familj så säger det verkligen ingenting i det avseendet. Jag ska nog dit och kolla i vilket fall.

På söndagen tänkte jag och Erik också kanske gå på en föreläsning i kyrkan (eller om det till och med var en gudstjänst) som handlar om den vacklande tron på kristendomen och bibeln. Det ska allstå vara ett sorts försvarstal om att bibeln verkligen är trovärdig, och som ateist vore det intressant att höra vad de har att säga. Detta om vi hinner efter Dodgeballturneringen. Jag gillar den kontrasten i seriositet.

Den stora nyheten här idag är dock att mitt kära bonkegäng Brighton & Hove Albion slog ut världens rikaste klubb, Manchester City, efter straffdramatik i ligacupen. Trogna läsare av bloggen vet att jag är ett stort fan av "The Seagulls" som Brighton kallas och att jag redan tidigt på säsongen förutspådde stora resultat. Så det kom inte alls som en överraskning. Andra nyheter från England är att Winston Churchill har återuppstått och att solen och månen bytte plats. Inga överraskningar det heller.

Jag blir galen

Så, jag är redan tillbaka. Befarar att intresset för bloggen minskas med mer frekventa inlägg med vafan. Vill bara berätta att phonetics håller på att ta över mitt liv.

Efter två-tre timmars, inpräntande av termer som "glottal stop", "syllables" och "dark l"och så lägger jag ifrån mig pennan, pustar ut och konstaterar att nu får det vara nog. Jag känner att naturen kallar och tänker; toa, sen upp på rummet och slappa vid datorn. Min vana trogen tar jag med mig en tidning att läsa på toan, den här gången en bilaga till The Guardian. Sätter mig tillrätta och slår upp första artikeln. Blir alldeles förskräckt, slänger ifrån mig tidningen och sätter händerna för munnen (okej, ni förstår att jag inte gjorde såhär men vill få en bättre story?).
Artikeljäveln handlade om en ung, framstående minister som sades ha ändrat sitt uttal i takt med avancemang inom politiken. En tal-coach konstaterade att han använde less syllables, mer glottal stop och snarare clear än dark l. Orden i artikeln liksom glödde och skrek till mig: Du blir galen, ta lite piller och gå och lägg dig!

Jag skrev på bloggen. En annan sorts terapi.

Silent Disco

Det är mycket fokus på fonetik i klassen just nu. Därför lyser för tillfället de lite galnare och hiskeligt roliga rapporterna härifrån Brighton med sin frånvaro. Lite kul har jag dock hunnit med sedan sist.

Igår var jag till exempel på ett speciellt spektakel. Dirty Pretty Things, den mindre (märk väl ordvalet "mindre", och inte typ "icke") knarkande gamle libertinen Carl Barâts band spelade. Han har, med Dirty Pretty Things, tagit med sig det lite råare och smutsigare från Libertinestiden, medan den gamle kompanjonen Pete Doherty snarare har blivit musikaliskt mer nedtonad i Babyshambles, som en skarp kontrast till hans leverne.
I alla fall var detta en alldeles speciell upplevelse, inte så mycket på grund av kvalitén på musiken, även om det var en bra konsert. Det speciella låg istället i att det inte hördes något när de spelade. Hade man bevittnat konserten på teve så hade man sett några hundra falsksjungande röster och folk som dansade till musiken, medan gitarristen jamade, trummisen slog för fullt och sångaren sjöng, men inte mer än mycket svaga toner hade nått en.
Hur hänger det ihop? Jo, alla i publiken fick hörlurar och när man satte man på sig dem kom alla vanliga konsertupplevelser tillbaka. Har ännu inte förstått exakt hur det fungerade, men jag antar att de spelade utan förstärkare, in i mikrofoner och in i våra lurar. Det var inte förinspelat i alla fall. Silent Disco heter det och om jag känner till Sveriges relation till engelsk populärkultur rätt så kommer det till Sverige snart.
Det fina med alla var att det i mitt fall var i princip gratis. Medan de andra i klassen fick punga ut £ 13 för sina biljetter ringde jag och undrade om man kunde köpa biljetter "in person". De rekommenderade en affär och jag begav mig ditåt och möttes av erbjudandet "köp valfri sak i affären och få två gratisbiljetter till Dirty Pretty Things" (eller ja på engelska och inte alls så, men det var kontentan iaf). Så jag gick därifrån £ 4 fattigare men två konsertbiljetter och filmen "Delicatessen" rikare.

Annars då? Mycket fonetik som sagt. Den tiden det inte pluggas på ägnas mycket åt ångest för att man inte pluggar. Varför börjar jag aldrig i tid? Vad är det jag inte har lärt mig under 12 års skoltid?
Hann också med att cementera min plats som nummer 1 i klassen i squash idag. Jag vet att de flesta inte bryr sig men jag är mer egoist än jag verkar och ingen av mina läsare har sett någonting och kan därför inte ifrågasätta. Så det känns tacksamt att skryta om.
Nu jävlar i mig ska jag plugga fonetik. Eller typ. Vem försöker jag lura liksom?

Må väl så länge!

Down in Albion

En liten lägesuppdatering om vad som händer här nere i Albion som Pete sjunger så fantastiskt om i den här låten http://www.youtube.com/watch?v=GFnlCjg1OsI&feature=related (har ganska nyligen upptäck att det är där jag är och tycker det är lite coolt) :

Morsan var här tisdag kväll och onsdag morgon. Möcke trevligt som Svennis skulle ha sagt. På ondsagskvällen bjöd hon mig på fransk restaurang, en måltid som skulle spräck nästan en veckas matbudget för mig och det var mycket uppskattat. Senare på kvällen gick vi en promenad och pratade om sånt som inte pratats om på länge och det var skönt att höra att alla där hemma mår bra.
Onsdagen ägnades åt shopping och jag fick en väska, stor nog att packa ner ett liv i. Man måste ju få hem allt också.

Igår var det skola igen efter lite uppehåll på grund av (eller tack vare) sjuk lärare och vi fick ett smått omöjligt diagnostiskt prov i grammatik. Vem kan grammatik utöver typ verb och adjektiv liksom? Tror aldrig jag har fått sämre resultat på ett prov, men som jag tidigare tagit upp så har jag svårt att gräma mig över diagnostiska prov. Grammatitkkursen har ju inte ens börjat än och det är klart att jag inte vet vad dativkonjukt-någonting är för något om jag inte läst om det innan.

Igår var stora delar av klassen på "Mamma Mia Sing Along". Det är alltså Mamma Mia-filmen fast typ kareokeversion med text till alla sånger, så alla i salonen sjunger med. Filmen som sådan hade jag inte mycket för och om jag hade suttit hemma framför teven hade olustiga rysningar spridits över ryggraden, men grejen som sådan var kul och det blev en upplevelse. Det var inte heller den manligaste av upplevelser och vi killar som var med kände efteråt ett starkt behov att att dricka oxblod och odla galet mycket skägg på kort tid.

Vi har också hittat något av ett stamställe. The Varsity heter puben men vi kallar det "vardagsrummet" pga att det verkligen känns som ett vardagsrum. Man vill liksom sparka av sig skorna, slänga upp fötterna på bordet och knäppa upp bältet när man är där. Detta ska kanske undvikas om vi ska få komma tillbaka. Nämnde jag att de visar fotboll också?

Må väl så länge!

Nörderi

Som musikintresserad som gillar pop trodde jag att mitt intresse skulle blomstra här i England, popmusikens Mecka. Och visst, man märker tydligt av skillnaden mot Sverige. När man kommer in på ett café eller en affär i Sverge ackomanjeras man troligen av Carolas eller "Idol-whatetevers" senaste hit. Här spelar de Franz Ferdinand, Noah and The Whale eller Babyshambles. I lobbyn jag sitter nu så spelas Pearl Jam (okej inte engelska men ändå). Englands Carola heter Pete Doherty, deras Per Gessle är David Bowie.
Trots detta insupande av bra musik så känner jag ändå att jag har sämre koll på musikvärlden än vad jag hade hemma. Anledningen stavas fritid och internet access.

Musiknörderi, eller nörderi över huvud taget, grundar sig alltid i mycket fritid. Det är på dötiden man kollar upp de senaste albumen och det är på långa bussfärder eller framför datorn en vardagkväll man lyssnar igenom dem. Inte som aktiv syssla utan mer som avkoppling och här, i England, har det ännu inte funnits tid för sådant. På bussen sitter det massa klasskamrater att snacka med (missförstå mig inte, det är också trevligt) och internetproblematiken hemma gör att jag helt enkelt inte har haft tid att bibehålla mitt intresse speciellt väl. Detsamma gäller för fotboll och film. Hemma är det väldigt lätt att halka in och kolla de senaste filmerna som kommit upp på bio eller hur det går i den spanska ligan men här måste man söka mer aktivt och det gör man inte. Jag har också märkt att jag inte bryr mig så mycket.

Det kanske är en mognadsgrej att inte snöa in sig för mycket på ämnen, att man avnördifieras när man blir äldre. Våran föräldrageneration har ju, med få undantag, mindre intresse av dagens musikvärld än vad vi unga har. Jag har också märkt en skillnad mellan killar och tjejer. Killar är i mycket större utsträckning musik-, film-, fotbolls-, whatever-nördar än tjejer. Tjejer har ofta ett starkt intresse för till exempel musik, men de bryr sig inte om att följa bandens alla rörelser. De kan säga att de älskar ett band utan att veta namnet på deras första skiva. Inget fel i det, bara ett konstaterande. Extremfallen på killfronten är ju dem som kollar upp och kan allt om band som de inte ens tycker om för att "man ska känna till dem här".

Men jag hoppas och tror att mitt nörderi kommer tillbaka. Det är roligt att ha intressen och det borde alltid vara mer coolt än ocoolt att kunna saker. Även om det grundar sig i mycket fritid.

Som avslutning bjuder jag på en helt fantastiskt rolig länk: http://www.youtube.com/watch?v=MTn1v5TGK_w

En underbar morgon i Brighton

Två scenarion om hur en dag kan börja:

Scenario 1
Jag vakar för tidigt av att det är för ljust i rummet. Vanligvis, när jag är vid mina sinnes fulla bruk natten innan, så hänger jag upp ett lakan i två hänglås över fönstret (jag saknar nämligen gardin och persienn) och känner mig lite smart och sover gott. Denna natt var jag inte vid mina sinnes fulla bruk och vaknar således för tidigt. Bakfull och med en stukad squashfot ranglar jag ner för de smala trapporna till toaletten för att duscha/tvätta mig. Kranproblematiken har jag redan behandlat här i bloggen och duschen är inte mycket bättre. Kallt som fan eller varmt som satan är vad man har och välja på och ingetdera är speciellt lockande en bakfull tisdagmorgon.
Efter 20 minuter är man nästan ren så man stapplar i tofflor ut för att köpa lite frukost och en tidning. Fan det regnar igen. Det spelar ingen roll att det bara är tio meter till affären om man har tofflor och man ska korsa en flod.
Tidningen faller isär vid frukostbordet, de har ju inte vett att häfta ihop dem i det här jävla landet. Sen det spelar ingen roll att det är 20 meter till bussen om man ändå missar den. Och det var den morgonen.

Scenario 2
Jag vaknar ustövd. Skrockar lite för mig själv åt hur kul jag hade det igår. Knäpper upp hänglåsen och möts av solsken. Inte det där jobbiga starka solskenet utan det mjuka, inbjudande. Jag slänger på mig de mjukaste av mysbyxor, hoppar i mina tofflor och tar med mig min ipod till affären. Sedan sätter jag på den gladaste Miss Li-låten och går och strosar lite. Vad ska jag äta till frukost? Pannkakor? Yoghurt? Är det fortfarande för tidigt för toast efter den första veckan av bara toast och marmelad? Eller ska jag ta en strandpromenad innan frukost? Det är ju trots allt solsken.
Stukningen i foten känns lite bättre och kankse ska man pröva att slå ihop klackarna sådär i luften som man gör på teve när man är glad? Vem försöker du lura? Det kan du inte ens göra med hel fot.
När jag kommer hem sitter jag och läser tidningen som är så tjocka att de kan klassas som böcker. Tar mig tid, det är ju söndag. Strosar ner till ett café, kopplar upp mig för att se vad som händer med nära och kära. Loggar in på bloggen och skriver ett inlägg. Och här är jag nu. Jag glömmer, så länge, att dagen kommer att bestå av pluggande, tvättande, städande och handlande.

En underbar morgon i Brighton.

Back at St Christophers

Fortfarande inget internet. Jag vet att ungarna i Burma hade skrattat åt mig men jag tycker faktiskt det är lite jobbigt. Sen kan ungar i Burma behöva ett skratt också kanske, så jag bjuder på den.

Fan jag vet att jag skulle ha skrivit det här inlägget igår innan den andra squashturneringen var spelad och jag fortfarande var mästare, men Henriks vassa backhand hann emellan och smashade mig ner på jorden. Nåväl, en vunnen turnering och en andraplats borde ändå ge mig en väl framskjuten placering när säsongen summeras i december.
Vi har alltså börjat spela squash, dels för att kompensera det lite för höga alkoholintaget och dels för att det är jävligt roligt.

Skolan rullar på och det är mest fokus på phonetics för tillfället. Phonetics handlar hur man pratar helt enkelt. Intonation, uttal osv och det är oerhört mycket mer teoretiskt än engelskan på gymnasiet. Många tycker att just phonetics är ungefär lika kul som Nobelmiddagen på teve, men jag gillar det faktistk lite. Dels för att det, till skillnad från mycket av gymnasieengelskan, är något man faktiskt inte kan redan och dels för att jag tycker det är lite kul att sönderanalyera saker. Att bryta ner det enklaste av ord och inse varför man uttalar det som man gör. Shit nu blev jag nästan rädd för det här lät lite som matte...

Så var vi ute igår också. Vi började med en lite för kall grillning på stranden och fortsatte till klubben Digital. Det var en jättebra klubb och som vanligt, bra musik men jag hade skittråkigt. Kände mig allmänt nere och det får man väl göra i England också ibland antar jag.

Jag vet att bloggen behöver lite bilder och bilder finns, men problemet är att jag hittar inte min sladd till kameran så jag får inte in dem i datorn. Men stay tuned, det kommer nog!

Märkliga engelsmän

Lite punkter som gör engelsmän konstiga:

• De käkar bara toast och marmelad till frukost. Alltså jag tycker om toast as much as the next guy men efter en veckas vandrarhemsfrukost, där variationen i kosten bestod av olika sortes marmelad på toasten, så är jag på vippen att säga "aldrig mer".
• De spelar cricket.
• Man måste nästan alltid spola två gånger på toaletten för att...så att säga...allt ska komma ner. Utan att gå in på detaljer så gör det mig lite obekväm och det är pinsamt när det är kö utanför. Framförallt då man gör den andra spolen för tidigt, innan toan hunnit hämta sig eller vafan den gör, så att man måste göra ett trejde spol. Man känner ju blickarna när man lämnar toan. Annat var det i USA, där snackar vi kraftiga spol.
• De kör på fel sida av vägen
• Handfaten har nästan alltid två kranar, en för varmt vatten och en för kallt. Alltså hur tänker man? För det första; varför vill rörmokarna, eller vilka som nu bestämmer det, sätta dit två istället för en? Och vad tänkte de att man skulle göra med varmvattenkranen? Den börjar spola lite kallt, innan varmvattnet kommer. Sen infinner sig en period av ca 3 sekunder där vattnet är lagom och man kan till exempel tvätta ansiktet. Sedan blir det skållhett och man står kvar där med lödder i ansiktet och skållhett vatten i ena kranen och iskallt i den andra.

Hur detta folk kan regerat världen i flera århundraden förstår jag inte. Å andra sidan så har de de bästa musikerna, komikerna och kanske den bästa fotbollsligan i världen så någonting rätt gör ju brittiska mammor när de uppfostrar sina barn. Det kanske ligger i toasten.

Nu ska jag hem till rummet och se Seinfeld och så mycket Pringles man bara får för 99 p. Giddy up!

"Gränsen går vid kattmat"

Fortfarande har inget hänt med vårat utlovade bredband så jag sitter fortfarande i lobbyn på mitt gamla vandrarhem och skriver. Detta St Christophers Inn som till en början var något att längta bort ifrån har nu blivit något att återvända till.

Början av veckan har varit trevlig, inte jätterolig eller vansinnigt spännande som i början, men trevlig. Man har börjat komma in i lunken lite nu och det är en ganska bra lunk. Man lagar sin egen budgetmat, pluggar och jag har till och med börjar träna igen. Man känner sig lite tråkigare men lite mer som en människa. I måndags sprang jag från piren till marinan (jag vet att ni inte vet hur långt det är men ni får gärna tro att det är mycket långt), idag spöade jag Pierre från klassen i squash och imorgon ska jag mäta mig med de andra killarna i klassen i en turnering.

Igår vankades var vi på bio också. Det var jag, Pierre, Britta, Siri och Sofia. Alla tjejerna ville se The Dutchess, Pierre ville gärna se Step Brother med Will Farell och jag var ganska likgiltig. Vi enades om att köra zig zag zug i frågan för ett beslut. Vinnaren fick bestämma. Egentligen vann Pierre men mobben av tjejer ändrade reglerna i efterhand. Vi såg The Dutchess och vi alla tyckte att den var vansinnigt långtråkig. Upprättelse till Pierre.

Det snackas mycker om pengar i klassen, studenter som vi är. Det är nästan lite inbördes tävling om vem som kan leva billigast. Erik från Lidköping tycker att "gränsen går vid kattmat" och jag har hört nånstans att man överlever längst på vatten och råa ägg, något att lägga på minnet.
I detta ständiga sökande efter billiga produkter så ligger "99 p store" oss varmt om hjärtat. En smått sinnessjuk affär där allting kostar 99 p eller mindre, och då har de ändå inte bara småsaker. Mest godis men ändå.
Själv spräckte jag min tighta dagsbudget ganska ordentlig när jag köpte Seinfeld säsong 7 för 12 £ i en lokal second hand-butik. Men så fick jag 24 avsnitt av lycka också.

Kommer ett nytt inlägg ovan nästan direkt om varför England är ett jävligt märkligt land.

Långbollar och indiepop

Igår var jag på fotboll. Jag har sett så pinsamt mycket fotboll i mina dagar att jag inte trodde att jag skulle kunna bli chockad eller känna att "det här var en ny upplevelse" igen. Igår blev jag motbevisad. Brighton & Hove Albion - Scunthorpe United var en alldeles fantastisk dålig match. Det är inte så att jag inte sett dålig fotboll förut. Jag spelar själv i divison 4 och våran egen Allsvenska har också sin beskärda de av snedsparkar men det sjuka här var att det var en så stor grej. Okej det var en sliten arena men annars kunde man få intrycket att det var världsspelare som befann sig på planen. Anfallaren var tydligen nyinköpt och kostade 300000 £. Han accelererade ungefär som Thomas Brolin, fem år efter karriären. 4-1 blev det tillslut till Scunthorpe.

Trots bristande kvalité och sjukt höga biljettpriser så var det väl värt ett besök och stort tack till Ben och Pete som tog mig till matchen. Ben är min syssling Ellikas pojkvän och han har bott här i Brighton fram tills för några år sen då han flyttade till Ellika i Gävle. Ben och Pete tog mig senare till en bar där vi mötte upp med några från min klass och vi kollade på England-Andorra.

Jag var ganska trött och funderade så smått på tidigt hemgång men vafan man lever bara en gång så varför inte korta ner den perioden lite (logik?)? Vi drog vidare till ett ställe som Ben rekommenderade som heter Arc och jag trodde ett tag att nattklubben hade snott min ipod, så väl överensstämde musiken med min smak. Libertines, Pixies, The Smiths, Arctic Monkeys, Franz Ferdinand The Knife...fantastiskt ställe och en kul natt.

Söndagen tänker jag ägna åt att tvätta och, för första gången på ca 1½ år göra en "läxa".

Kinestanten och lite prov

Skolan har nu rivstartat med två diagnostiska prov redan första veckan. Detta mest för att se var man ligger. Diagnostiska prov skapar intressanta reaktioner hos människor då de flesta verkar tro att man kan prestera. Folk blir nervösa och tänker "nästa gång då jävlar" om det går åt helvete. Det sköna med diagnostiska prov är ju just att man inte kan prestera, man kan inte förbereda sig på annat sätt än att vara alert och klar i huvudet vid provtillfället. Sedan är det ju bara en fråga om man besitter kunskapen som efterfrågas eller inte, inte mycket att göra. Hur det gick för mig? Ganska okej tror jag. Klarade mig men inga överbetyg direkt. Får resulatat i nästa vecka, vilket blir spännande.

Det som också har hänt sen sist är att jag har flyttat och varit ute i Brightonnatten första gången. Vi börjar med boendet.

Jag har alltså nu flyttat in hos "kinestanten", ett smeknamn skapat mest för att vi faktiskt inte vet vad hon heter, inte pga groende rasism. Det känns bra även om engelsk (eller kankse kinesisk?) syn på ett städat hem inte överensstämmer med de flesta andras. Och då är jag ändå inte den som är kinkig. Mamma gav upp hoppet och slutade tjata om ett städat pojkrum när jag var ca 13 år.
Flytten gick smärtfritt och allt är uppackat. Läget är fantastiskt, kunde inte bli mer centralt och har nära till verkligen allt. Det enda som man kan klaga på är bristen på internet. Som det är nu måste jag bege med de tjugo meterna till närmaste café för att kunna vara surfa. En era där man sitter uppe sent om nätterna framför datorn tills man slocknar är härmed till ändå. Jag överlever nog om jag anstränger mig.

Så var det alltså utgång på schemat igår. Det var första gången man riktigt snackade med många i klassen och intrycket så här långt är att det är en mycket bra klass. Väldigt många olika personligheter men till skillnad från till exempel gymnasietiden så vänds detta till något positivt istället för konfliker. Det kommer bli en rolig höst tror jag. Vad jag också lärde mig var att en pint är större än en stor stark. Detta kan få konsekvenser.

Nu kan alla, inte bara medlemmar, kommentera inläggen också.

Må väl så länge.

brighton so far forts..

...inser nu att det blir lite konstigt att fortsätta på ett föregående inlägg eftersom detta hamnar överst men vafan ni får scrolla ner och läsa det förra först.

...jag hade väldigt tur med vilka jag träffade först visade det sig då jag, Ellika och Marie inte bara var ute efter ungefär samma sorts boende utan vi kom också överens alldeles utmärkt. Så vi började leta.
Utan att gå in på snirkliga omvägar kan jag konstatera att det inte var speciellt lätt. Vi fick tillslut ge upp tanken på att dela ett mindre hus/lägenhet med tre sovrum och började leta på egen hand. Idag så fixade det sig tillslut då jag, Marie och två brittiskor som vi inte har träffat ska flytta in hos en kinesisk dam men lite för många rum över. Det är sjukt bra läge, ganska billigt och man kan låsa om sig så jag är grymt nöjd!

Skolan började idag också som en liten parentes men det är inte så mycket att berätta om. Som skola är i allmänhet antar jag. Det är lite kick off-party på onsdag så det ska bli intressant.

Er som förväntade er en vild partyrapport med massor av fyllestories måste jag tyvärr lämna besvikna. Det har varit mycket "en öl i lobbyn" men hostelboende med fem främlingar av varierande ålder är inget bra utgångsläge för vilda utgångar. Men det kommer förhoppningsvis sånt också.

Må väl så länge!

Brighton so far

Har framkommit en smula kritik att jag gör för mycket reklam för bloggen när den bara innehåller ett inlägg så tänkte ändra på det nu. Men skippa reklamen? Aldrig. Jag skriver ett till inlägg istället.

Så vad har hänt hittills? Hela resan började bra då jag insåg att Kastrup en torsdag morgon till och med slår Stockholms kändistätaste gator då jag både stötte ihop med både Martin Bouqvist och sportkommentatorn Åke Unger på flygplatsen. Kanske inte så stort för somliga men det gjorde min morgon och väntan lite roligare.

När jag senare anlände till mitt Hostel här i Brighton så var den första person jag träffade Ian. Ian borde egentligen tillägnas ett eget inlägg här på bloggen för han var en karaktär om man säger så. Han såg lite ut som Parkinson (alltså tv-hosten, inte sjukdomen) och han lät nästan lika charmigt brittisk när han pratade. Problemet var att han inte slutade prata och stackars Sarah från Australien med jetlag i bagaget försökte hänga med i samtalen så gått hon orkade. Ian flyttade emellertid snart ut för att fortsätta följa sitt lag i cricket runt om i England. Cricket är en mycket märklig sport förövrigt.

Nästa morgon, alltså dag 2, så träffade jag Marie och Ellika som var i samma sits som mig, alltså i desperat behov av bostad och vårat bostadsletande får ett eget inlägg i bloggen eftersom jag har hört att folk inte orkar läsa långa inlägg...

Brighton - en ursäkt att blogga

Så nu sitter jag här och skriver mitt första inlägg. Eller det är egentligen lögn då jag skrev mitt första inlägg på Kastrup där jag mellanlandade igår morse, men en begränsad internettid blev mitt fall den gången. Lite irriterande då jag redan skrivit klart det första, känsliga inlägget och till och med kände mig lite nöjd. Jag hade ju en tanke om att det skulle handla om symboliken i att befinna sig i nåt sorts mellanläge i Danmark. Att stå med det ena benet i Sverige, där man precis lämnat alla vänner och bekanta bakom sig, och det andra benet i England med en osäker framtid till mötes. Den vinkeln som första inlägg blir nu ganska patetisk när jag redan befinner mig i England inser jag. Men vafan, man gillar ju symbolik.

Så vad vill jag med bloggen? Officiellt är det ju ett enkelt och mycket 2000-talskt sätt att berätta om hur jag har det här i Brighton, men sanningen ligger nog närmare att jag alltid velat blogga och bara ville ha en ursäkt att starta en. Utåt villl man ju undvika "här-är-jag-titta-på-mig"-grejen men samtidigt är det antagligen den man är ute efter lite. Så Brightonvistelsen blir min bortförklaring. Notera att jag valde ett neutralt namn på bloggen och inte något i stil med "brightonbloggen". Man vill ju kunna ha kvar den sen när man kommer hem också. Tema my ass.

Slutligen vill jag, i detta första och smått historiska blogginlägg tacka mamma många gånger om. En klippa under hela förberedelsefasen (alltså resan, inte bloggen)!

Nästa inlägg kommer antagligen handla om lägenhetsletande och nyvunna vänner här på ön.
Må väl så länge!